När jag kom till Sverige för fem år sedan visste jag inte vad den svenska modellen var. Jag hade ganska dålig koll på allt som har med det fackliga och rättigheter på jobbet att göra. Det var inte heller aktuellt när jag var migrantarbetare i andra europeiska länder.
Man var glad om man fick jobb, även om det alltid var svart; inget kontrakt, ingen semester och så vidare.
På jobbet åt jag min veganlunch, efter jobbet gick jag på politiska demonstrationer och försökte förstå mig på feministisk teori. Men jag hade aldrig tänkt att kampen för en bättre värld skulle kunna börja på min arbetsplats.
I dag vet jag vad den svenska modellen är. Nu, som fackligt aktiv, ser jag också hur den fungerar i praktiken. Otrygga anställningar, migranter som blir exploaterade eller chefer som diskriminerar. Det kanske låter hårt, men så är det. Jag har upplevt det själv, när jag som ny i Sverige jobbade för femtio spänn i timmen, utan kontrakt.
I teorin har arbetarna många rättigheter i Sverige, men i verkligheten bestämmer cheferna. De kan allt. Betala under bordet, fuska med anställningar, trakassera, sällan med konsekvenser.
För varje lag som finns för att skydda arbetare, finns tre undantag som gör det omöjligt att använda sig av den.
Har du en otrygg anställning är du lämnad till chefens goda vilja.
-Darla Bogdanska, krönika i Arbetet