Har då de kubaner som faktiskt demonstrerat mot regeringen inget att klaga på? Jo, livet är utan tvekan mycket hårt på Kuba för närvarande, med återkommande strömavbrott och varubrist.
Krisen i spåren av coronans framfart är svår, precis som i många andra fattiga länder. När Kubas president Miguel Diaz-Canel direkt åkte och pratade med de som demonstrerade var han också helt öppen med att det inte saknas anledningar att vara missnöjd.
Men förutom coronan lider kubanerna sedan 60 år tillbaka även under USA:s kriminella blockad, som så sent som för en månad sedan fördömdes av 184 länder i FN (bara USA och Israel röstade emot).
Genom att hindra andra länder och företag från att handla med Kuba vill Washington strypa Kuba till lydnad. Det undantagsland i regionen som slängt ut de utländska kapitalisterna och rest sig, som utrotat analfabetismen och har gratis skolor och sjukvård åt folket – och en barnadödlighet som är lägre än USA:s – får inte vara ett exempel för andra att följa, det måste tvingas på knä.
Därför är det oerhört viktigt att alla fredsvänner och socialister står upp för Kuba när propagandastormen viner, alldeles oavsett att den kubanska socialismen är långt ifrån perfekt – något sådant existerar inte. Men den kubanska revolutionen och kubanernas envisa samhällsbygge är en ledstjärna för hela Latinamerika, och en inspiration även för oss här långt borta i Sverige.
Några hundra högljudda demonstranter på Kuba har fått mer uppmärksamhet den senaste veckan än en kvarts miljon döda i Jemen har fått på sex år, för det är så lögnmaskinen fungerar. Men låt dig inte svepas med av propagandan.
—Oskar Wigren, insändare i Västerbottens Folkblad.