När Norrland nu återigen står inför en storskalig industriell boom är det som om allt går igen på ett märkligt sätt. Det ska byggas två koldioxidneutrala järnverk, en gigantisk batterifabrik och sannolikt – om nu råvarorna ska räcka – ett antal nya gruvor, kraftverk och vindkraftsparker. Det ska investeras 1 000 miljarder kronor och det behövs 100 000 nya arbetare. För Sveriges, världens och klimatets skull…
När man år 1634 upptäckte silvermalm i Nasafjäll skrev riksrådet Carl Bonde upphetsat till rikskanslern Axel Oxenstierna att detta “med Guds hjälp, ska bli Sveriges Västindien”. Referensen var självklar. Det var ju i Västindien de första europeiska kolonierna växte fram, och Norrland ansågs vara en koloni inom landets egna gränser…
Bolagen talade om “ett nytt Amerika”, om “Klondike” och lukrativa ekonomiska prospekt. Den tidiga och framåtsyftande arbetarrörelsen såg en möjlighet att bygga civilisation. Exploatörerna vann som bekant. På bara några decennier byggdes det sedan upp en norrländsk råvaruindustri som mycket riktigt förvandlade hela landet. Men den förvandlade också Norrland, och inte entydigt till det bättre..
För de samhällen som växte fram blev det värre först senare, när konjunkturerna började dala, Europa drogs in i krig och städerna växte på landsbygdens bekostnad. Då Norrland gick från att vara ett förlovat framtidsland till att bli ett politiskt övergivet ödeland. Det är därför en aning ironiskt när Norrland återigen beskrivs som ett arktiskt Klondike, som om landsändan sedan den förra högkonjunkturen återgått till något slags vildmark som bör exploateras, bebyggas och bebos – igen. Och även denna gång för ett högre, nationellt, syfte: omställningen till ett grönt samhälle.
Spelar den här återkommande bilden av Norrland som en jungfrulig råvarukälla någon roll? Jag skulle nog säga det, för historiskt har den lett till att den infrastruktur som byggts primärt varit till för att forsla ut råvaror, inte knyta samman människor och samhällen…
Det finns några grundläggande frågor här som går att fundera över. För vem/vilka gör vi återigen dessa ingrepp i norrländsk natur och nordligt samhällsliv? Vem/vilka tjänar på den? Vad händer på sikt?
—Po Tidholm, krönika i Dagens Samhälle.