I Dagens Arena den 21 november tar Jonas Sjöstedt fasta på versraderna och föreslår de socialdemokratiska Reformisterna en sammanslagning med Vänsterpartiet till ett “socialistiskt reformistiskt massparti” med djup förankring i fackföreningsrörelsen…
Ett brett socialistiskt massparti med djup förankring i såväl facket som i nya och gamla folkrörelser är en vision vi nog är många som delar. “Reformistiskt”? Nja, det beror på. Är det förkämpe för reformer, så självklart. Men handlar det om socialdemokratisk repris? Då är det oklokt. “Vår strategi kan inte bara vara att gnaga på socialdemokratins kadaver”, uttryckte sig kongressombudet Jonas Karlsson ärerörigt på Vänsterpartiets kongress.
Kadaver eller ej, men utvecklingen av ett socialistiskt massparti i Sverige kan inte gå över nostalgisk vänsterkannibalism utan kräver organisering av nya grupper och politiskt hemlösa. Det gäller både inom de generationer som akut ställs inför dagens klimat- och överlevnadsfrågor och de som minns fornstora välfärdsdagar. Då duger inte det förflutnas “steg för steg, reform för reform” eller drömmar om det förlorade landet.
Nuet präglas av återkommande kriser, galopperande klimat- och försörjningshot, politiska kast och hårdnande polarisering inför en osäker framtid. Det kräver hela arbetar- och folkrörelsernas arsenaler av erfarenheter och lärdomar på gott och ont, reformistiska och revolutionära, socialdemokratiska, kommunistiska och rätt många till. Inför de utmaningar som tornar upp sig behövs alla medkämpar och socialistiska krafter oavsett vad de kallar sig eller i vilket parti, grupp och fack de ingår. Om vi förstår det, så finner vi formerna.
Ett socialistiskt massparti som mötesplats, smältdegel och operationsbas för människors behov mot kapitalets makt kan växa fram ur den nödvändigheten. Om Sjöstedts invit till Reformisterna kan bidra med en pusselbit, så gärna det. Men inte för det skimrande minnet av en svunnen socialdemokrati eller, som Sjöstedt tillägger, en “längtan tillbaka till en väg genom dimmorna” – utan för att möta villkoren i vår egen tid.
—Håkan Blomqvist, kommentar i Internationalen.