Det är synd om Miljöpartiet

Något inslag i Agenda får (…) inte MP:s valupptakt som var i helgen. Ett välputsat pr-arrangemang som partiet numer har istället för kongresser under valår. Väldigt praktiskt om man vill undvika de där kongresserna som partiet en gång var känt för. En del skulle säga att dom var levande, men belackarna kallade dom snarare för kaotiska.

Nu fanns inga stökiga ombud, inga jobbiga motioner som pressen kunde gotta sig åt, inga nederlag för partiledningen, inga känsliga diskussioner och inget medlemsinflytande. Utan bara en “snygg” (nåja) presentation av valbudskapen inför en lojal skara utvalda medlemmar. Nu var det ganska länge sedan partiet hade de där levande (kaotiska) kongresserna, men detta är första valåret som de inte har en kongress överhuvudtaget. Man har helt enkelt tagit ytterligare ett steg för att bli som alla de andra. Ytterligare ett steg från medlemmarna och deras inflytande. Ytterligare ett steg för att bli en pr-maskin som ska sälja välförpackade men intetsägande onliners. Ytterligare ett steg för att snarare framstå som regeringsdugliga än ett alternativ till makten. Ett regeringsdugligt parti, fast förankrat under fyraprocentspärren…

För bara två val sedan gick MP in med det uttalade målet att bli det tredje största partiet. Ett mantra som då ofta upprepades av centralt placerat partifolk var att partiet inte längre ville vara ett alternativ utan ville bli mainstream. Tanken var att partiets idéer skulle omfamnas av den stora massan och därmed inte vara alternativa längre. Istället blev det precis tvärtom. Partiet gick in i regeringen och tvättade visserligen bort det lilla alternativa som fanns kvar, men blev bara en blek wannabekopia…

MP själva verkar fortfarande tro att de måste föra politik som omfamnas av de stora massorna. Vapenexporten till Ukraina var till exempel ett utmärkt tillfälle att visa på partiets rötter i fredsrörelsen och alternativen till militarismens logik. En majoritet hade hatat partiet om de hade sagt nej. De hade blivit kallade Putinkramare och allt vad hökarna tar till för att slippa en seriös diskussion, men betydligt fler än 3 procent hade stöttat dom.

Folkomröstning om Nato hade varit ett utmärkt krav för ett parti som vill profilera sig på utökad demokrati. De borgerliga och socialdemokratiska ledarsidorna hade kallat dom för en säkerhetsrisk, men betydligt fler än 3 procent hade gillat budskapet.

Lennart Fernström, ledare i Syre.