Förr skaffade sig människor många barn. Det berodde inte uteslutande på att man inte hade tillgång till barnbegränsande medel, utan barnen var en livförsäkring. Barnadödligheten var periodvis stor, och det var barnens ansvar att försörja sina föräldrar.
I Sverige idag fungerar det på ett annorlunda sätt. Vi har ett samhällskontrakt som går ut på att individen arbetar och betalar skatt till samhället under större delen av sitt liv, för att i gengäld bli tillfredsställande försörjd av detta samhälle på ålderdomen. Ett bra system, som inte lämnar barnlösa åldringar i sticket, utan ger alla samma villkor.
Med tanke på hur förträffligt detta system är det besynnerligt att det finns fattigpensionärer. Hur kan det finnas gamla som trots att de arbetat och slitit hela sitt yrkesverksamma liv likväl inte klarar sig på sin pension? Om man inte vetat hur väl vårt samhälle fungerar skulle man kunna frestas att tro att de gamla kommer i kläm när de som bestämmer föredrar att prioritera helt andra kostnader än just den hedersskuld vi alla har till den generation vars arbete bekostat vår uppväxt vad gäller exempelvis skolutbildning och läkarvård…
En dusch i veckan, när det är värmebölja, det är inte tillräckligt. Det är inte respektfullt… Hur kan det inträffa att äldre människor inte kan leva av sin pension? Skall vi finna för sannolikt att de är slösaktiga? Lever de lyxliv, med hummer och champagne, första veckan när pensionen kommit?…
Skillnaden mellan “att leva” och “att överleva”, ligger i kvalitén, den kvalitén hänger ofta på den där extra resursen som mina chefer stoppar dit så ofta de bara kan, men som kommunen uppenbarligen finner vara överflödig. Jag vill nog framhålla, att samhällskontraktet har brutits. Och det är – som sagt – inte våra gamla som brutit avtalet, utan de som bestämmer i samhället.
-Febe Lann, undersköterska på Änggårdsbacken, Tre Stiftelser, debattartikel i Göteborgs-Posten