“Jag tror på en helig allmännelig offentlig sektor”, skrev Bodil Malmsten i en oförglömlig dikt som publicerades på DN Kultur den 20 september 1992. Hon kallade den för en liturgi, förmodligen för att påminna om att samhällets institutioner inte bara behöver personal och resurser utan medborgarnas omsorg och tilltro.
Det låg sannerligen inte i tiden att skriva böner för offentligheten. Politiken styrde under 1980- och 1990-talen in på “den enda vägen”. Nu skulle trög byråkrati, glanslösa institutioner och statens styrande hand ersättas med privata lösningar, personlig service och obegränsad individuell valfrihet.
Vad som började som en excentrisk högervåg, framburen av idéer om att samhället var en fiktion (Thatcher) och att politiken borde avskaffa sig själv (Reagan), blev under 1990-talet liberal mainstream…
För Malmsten, och alla andra underbara punkmorsor som formade sitt sociala medvetande under 1970-talet, ringde förstås varningsklockorna. Men när både socialdemokrater och socialliberaler kvickt äntrade samma blå tåg återstod bara, just det, böner. Ingen tycktes på allvar vilja försvara offentligheten som något annat än en utförare av tjänster.
Marknadiseringen av skola, sjukvård, pensionssystem och infrastruktur lovade inte bara att skapa vinster, mindre regler och administration. Den skulle fostra ett nytt folk av entreprenörer. För den generation som fått aftonbönen utbytt mot spökhistorier om monsterstaten blev individuell valfrihet och tävling viktigare än frågor om allmänningar och gemensamt ansvar…
De historiska kostnaderna för 1990-talets antistatliga ideologier ska därför inte bara mätas i välfärdskapitalismens vinstuttag, ökad ojämlikhet och segregation, utan i en förlust av samhällsförståelse. Undan för undan har reformer med andra avsikter urholkat idén om det allmänna. Det är privatiseringens tragedi. Den gör att vi till sist inte längre ser samhället bortom frågan om hur det belönar oss själva…
I dag formas offentlighetens framtid av strider om skogens allmänningar, av bristen på regleringar av monopolkapitalismen på nätet, av pyrande misstro mot mediernas och universitetens autonomi, av angrepp på integriteten hos välfärdens institutioner, av privatiseringarnas sår i infrastrukturer för kommunikation och kunskap, av den offentliga sfärens splittring i otaliga grupper och plattformar. Vill vi försvara och mobilisera denna “sektor” som helig och allmän behövs en politik som utgår från och känner hur den sitter ihop.
Låter det som ett löfte från en avlägsen tid? Då måste vi påminna oss om att det var ur de gemensamma institutionerna som vår demokratiska kultur uppstod.
—Anders Ekström, kulturdebatt i Dagens Nyheter.