“Kan vi rädda jorden med liksom små små steg, små förändringar i vårt beteende?” frågar Mark Levengood i inledningen till UR:s klimatsatsning Klimatkampen.
Jag kan ge ett svar. Nej. Vi kan inte det, Mark. Vi kanske kunde det om vi hade börjat på 1980-talet. Men nu står vi här 2022 omgivna av naturkatastrofer och med en färsk IPCC-apport i bagaget som säger att det inte går.
Är det då rimligt att UR lägger resurser på att laga masten på vårt sjunkande skepp? Även här är svaret nej. Sanningen är att vi håller på att göra planeten till en riktigt dålig plats för stora däggdjur som människan.
I Klimatkampen får vi se lite tävlingar om återvinning, lite skojiga skämt om vegetarisk mat, lite sammanblandning mellan hälsa, miljö och klimat och helt vanlig lättsmält underhållning. Helt i stil med hur klimatkrisen ofta hanteras. Som en utmaning, inte som ett potentiellt hot mot vår framtida existens…
Av en slump läser jag den nyligen utkomna Kannibalernas maskerad av Alf Hornborg. För att parafrasera Marx är det den mest fruktansvärda projektil som avlossats mot teknikoptimisternas huvud. Den beskriver just hur det moderna samhället, det moderna Sverige, är en del i ett ojämlikt utbyte som döljs av nyliberal ekonomisk teori och av teknologi. Den belyser konflikt.
Och att det vi ser som räddningen (klimatsmart teknik) bryter sönder livsvillkor på andra sidan av världen, eller varför inte i den svenska periferin – Norrland som Po Tidholm nyligen lyfte i DN. Allt för att vi i västvärlden ska kunna känna oss goda och samtidigt som vi bibehålla vårt sätt att leva. Trots att nästan varenda en jag känner mår piss…
Klimatkampen knyter an till den individualistiska tradition som är rådande i dag, det vill säga vi förväntas minska våra utsläpp genom små “förbättringar”. Kasta lite mindre mat. Äta vegetariskt en gång i veckan. Inte flyga mer än nödvändigt (ja, hur mycket är det?). Vi känner alla igen de här strävandena från vår vardag. Men de döljer den stora maktordningen och hotar inte det system som orsakar utsläppen. Varför måste det bli så här? Kan inte det komma fram även i ett underhållningsprogram?
—Herman Geijer, kulturartikel i Aftonbladet.