Det pågår just nu en “generalstrejk” i USA som ger kännbara effekter. Vilken undrar du? Och kanske tycker du att jag har fel. Men lita inte på mig, lita på Robert Reich – USA:s före detta arbetsmarknadsminister, det är han som säger det.
Han kallar “The great Resignation” eller “The Big Quit”, som är det amerikanska benämningen på fenomenet att så många sagt upp sig i USA under hösten och vintern, för en generalstrejk – folk vägrar ta dåliga jobb med dåligt betalt. De amerikanska arbetarna har helt enkelt tröttnat på den amerikanska kapitalismen. Bara i januari ska drygt 4 miljoner amerikaner sagt upp sig, enligt den landets byrå för arbetsmarknadsstatistik.
Och vem hade inte ledsnat på att jobba för 70 kronor i timmen i ett land utan rätt till sjukvård och svinhöga hyror? 7,25 dollar är ingen ovanlig minimilön i USA och det höjs röster för att det gamla kravet på 15 dollar i minimilön är för lågt. Om amerikanska minimilöner följt andra kostnaders ökning skulle den snarare ligga på 23-24 dollar i timmen.
Motståndarna till de usla villkoren samlas på sociala medier under begreppet anti-work. I grupper och trådar samlas berättelserna om hjältar som sagt upp sig på spektakulära sätt. Andra postar desperata inlägg om hur nära de är vräkning och får lugnande svar i stil med: jag sover i min bil, det här är klasskrig, men vi kommer vinna – håll ut…
Stora delar av den amerikanska arbetarklassen deltar alltså just nu på olika sätt i en “generalstrejk” som visserligen kan kallas oorganiserad fast å andra sidan är den ju verkligen inte det…
Mikrokamperna förs på golvet tillsammans med ens kollegor genom vardagskonflikter genom både att man hjälper varandra men också genom att man gör sådant “man inte får” för att göra arbetsdagen drägligare. Det kan handla om pauser, hoppa över onödiga moment eller undanhålla information om hur arbetet skulle kunna effektiviseras. På så sätt kan man ta några steg i taget och bygger tillsammans en tillit till varandra.
—Martina Engman, signerat i Arbetaren.