En intressant bieffekt av coronapandemin är att säsonginfluensan och vinterkräksjukan praktiskt taget lyst med sin frånvaro de senaste månaderna. Det är inte så märkvärdigt. De rekommendationer som avser att minska spridningen av covid-19 – som handtvätt, avstånd, restriktioner kring uteliv, distansarbete – påverkar spridningen även av andra virus.
Och sedan ett år tillbaka har regeringen slopat karensdagen vid sjukdom. Hur mycket just den detaljen har betytt för att begränsa smittspridningen är förstås svårt att bedöma. Men det är ganska självklart att om den som känner sig krasslig inte förlorar så mycket ekonomiskt på att sjukskriva sig, så är det betydligt enklare att stanna hemma. Trots att du även utan karensdag får räkna med att förlora minst 20 procent av din lön före skatt på att vara??sjukskriven.
De borgerliga partierna har tidigare försökt få igenom riksdagsbeslut om två karensdagar vid sjukskrivning. Från borgerligt håll har det ofta framhållits att de korta sjukskrivningarna handlar om “okynnesfrånvaro”. Att folk “känner efter för mycket” eller simulerar. Men är detta ett samhällsproblem? Är inte snarare problemet att folk går sjuka till jobbet, och därmed både riskerar både sin egen och andras hälsa?…
Samhällsekonomiskt verkar det rimligt att anta att karensdagen är en ren förlustaffär. Dess funktion är snarast att betrakta som ideologisk – för att antyda ett utbrett fusk, för att peka ut syndabockar och för att sätta press på arbetstagarna…
Det tillfälliga slopandet av karensdagen har säkert fått många som håller på att insjukna att stanna hemma i större utsträckning än de annars gjort. Men uppenbarligen är det inte tillräckligt för att hålla alla borta från jobbet när de borde stanna hemma. Har man en osäker anställning vågar man kanske inte sjukskriva sig över huvud taget.
Så karensdagen måste bort permanent. Ersättningsnivån i sjukförsäkringen behöver höjas. Anställningstryggheten måste garanteras, inte försämras.
—Jan Czajkowski, krönika i Internationalen.