Andrew Sayer, professor emeritus i social teori vid universitetet i Lancaster… beskriver dagens ekonomi som “parasitär”. I stället för att mer värde skapas av investeringar och hårt arbete så tar vissa grupper ut alltmer värde ur det som redan finns. Han exemplifierar med fastighetsägande och skenande huspriser i London.
Nya rikedomar (som kommer hela samhället till del) skapas av bostadsbyggande. Men något nämnvärt bostadsbyggande sker inte. I stället höjs hyrorna. Ekonomin växer inte, i stället handlar det om “rena uttag ur den befintliga ekonomin”. Alltså krass omfördelning. Från hyresgäster till fastighetsägare.
Den här typen av uttag ur samhällsekonomin har slagit på bred front. I Sverige har det bland annat bidragit till ett rekord i antalet miljardärer. För svensk del handlar det också om hur välfärden i stort blivit ett föremål för liknande uttag. Svenska skatter är höga i internationell jämförelse, men för skattepengarna får befolkningen allt mindre.
Alltmer sipprar i stället ut till privata välfärdsbolag och genom marknadisering inom den offentliga verksamheten också till konsulter och administration som ska hjälpa till att “styra verksamheten”.
Allt detta märks i vår vardag. Det märks i hur företagsledare tjänar tiotals gånger mer i månaden än arbetaren. Det märks i hur undersköterskor får färre kollegor men fler chefer. I hur sjukhus får fler konsulter än sjukhussängar. Det märks när kommunens skolor lägger ned eller slås ihop medan konsulternas barn lockas till den nyetablerade friskolan…
I Sverige har moderater och kristdemokrater inga som helst problem med att stödja Sverigedemokraterna. I ledet går både företagare och så kallade “intellektuella”. Republikanerna i Trumps led är stormrika, liksom Trump själv. Kapitolium stormades av lokalpolitiker, företagare och miljonärer…
I Sverige närmar sig motsvarande grupper Sverigedemokraterna för att bevara nuvarande system. De ser inga problem med att samhällets resurser i allt snabbare tempo fördelas från arbetare och fattiga till riskkapitalister och rika. Men de blåser mer än gärna under en rättmätig ilska mot samhället, så länge den riktas bort från dem själva och kan garantera deras makt.
—Lotta Ilona Häyrynen, ledare i Arbetet.