Rätten till åtta timmars arbetsdag och fem dagars arbetsvecka vanns i en tid när arbetarrörelsen var stark och de statssocialistiska diktaturerna i öst fortfarande kunde skrämma kapitalägarna i väst till eftergifter. För Sveriges del kulminerade strukturreformerna i arbetslivet med den lagstadgade fyrtiotimmarsveckan från 1973, följd av lagen om anställningsskydd och medbestämmandelagen några år senare.
I fyrtio år har klassklyftorna växt. För den arbetande befolkningen i västvärlden har detta inneburit en allt mindre andel av de totala inkomsterna, fler osäkra anställningar och växande ohälsa. Samtidigt har det skett en förskjutning av makt till de samhällsklasser som redan från början gynnats av ett riggat system.
För kapitalisten handlar det om att avyttra en viss summa pengar i utbyte mot arbetskraft och maskiner, i hopp om att få tillbaka en större summa vid ett senare tillfälle. Arbetaren, däremot, går inte att skilja från den vara hon säljer. Arbetskraften kan inte säljas på arbetsmarknaden utan att arbetaren själv följer med. Det är just detta som gjort arbetstiden till en central stridsfråga i kampen mellan klasserna…
Kapitalet kan bara växa genom att tillägna sig mervärde. Men mervärde kan bara utvinnas ur den livstid som arbetaren måste ge upp genom att ingå ett anställningsavtal. Livstid måste offras för att skapa vinst. På detta sätt står lönarbetet redan från början i motsättning till individens frihet. Tiotimmarsdagen och sexdagarsveckan sågs som naturgivna företeelser tills de mötte medvetet motstånd.
Förutom att erbjuda mer fritid för oss alla, skulle en förkortad arbetsvecka kunna främja jämställdheten mellan kvinnor och män. Som Kathi Weeks har påpekat skulle den manligt dominerade arbetarrörelsen aldrig ha nöjt sig med åtta timmars arbetsdag om det hade varit männen själva som burit bördan av hemarbete och barnuppfostran…
Kravet på arbetstidsförkortning skulle också kunna finna stöd hos en majoritet av befolkningen. Är inte parollen “Avskaffa en vardag!” en potentiell valvinnare så säg?..
Den lagstadgade fyrtiotimmarsveckan har snart gjort femtio år på jobbet. Det är hög tid att låta den gå i pension!
—Per-Anders Svärd, signerat i Arbetaren.