Jag tänker mycket på EMU-omröstningen dessa dagar. Nästan alla experter, den gången var det ekonomerna, var för ett medlemskap. Professorn i nationalekonomi Lars Calmfors landade i ett ja i sin stora utredning. Det svenska näringslivet lobbade stenhårt för euron, liksom den samlade borgerligheten. Rader av böcker publicerades för och emot, med olika utgångspunkter. Freden. Handeln. Demokratin. Solidariteten med övriga EU.
Jag röstade ja till EMU. Men i dag är jag tacksam att nej-sidan vann. Det var bra för Sverige att stå utanför. Det blev en hård och sårig debatt den gången, framför allt för svensk socialdemokrati. Men det resulterade i ett folkligt förankrat beslut som fattades utifrån en hög kunskapsnivå.
Ett svenskt Nato-medlemskap ska nu hastas fram på några veckor. Det började med att Ulf Kristersson på ett totalt ansvarslöst sätt gav upp principen om att svensk säkerhetspolitik ska beslutas i bred enighet. Toppstyrda SD bytte fot utan att någon brydde sig.
I Socialdemokraterna pågår en så kallad “säkerhetspolitisk dialog”. Den 9, 10 och 11 maj ska det göras upp med alliansfriheten på tre zoom-möten med partimedlemmarna. I riksdagen tas det parallellt fram en ny analys som ska vara klar efter dialogen, och vars slutsatser alltså inte ens kan diskuteras på nämnda zoom-möten. Det hela är en skenprocess.
Det finns, enligt min mening, endast ett hållbart skäl till att Sverige skulle byta fot i Nato-frågan med denna hastighet, och det är att hotbilden mot Sverige ökat dramatiskt på kort sikt, och att ett Nato-medlemskap skulle göra Sverige avsevärt mer säkert på samma korta sikt. Jag har hittills inte sett övertygande bevis för att dessa villkor är uppfyllda. Och med bevis menar jag inte ledartexter eller debattinlägg från gamla Nato-hökar…
…ett svenskt medlemskap i Nato är ingen liten sak. Det är ett beslut som behöver diskuteras brett i kretsar även utanför det säkerhetspolitiska etablissemanget, och som behöver få ta tid. För att allt annat är demokratiskt orimligt, för att det ska bli rätt. Den process som pågår nu är ovärdig, och hotar att allvarligt skada legitimiteten i det beslut som nu verkar vara på väg att fattas.
—Karin Pettersson, kulturartikel i Aftonbladet.