Förra veckan hörde jag journalisten Andreas Cervenka prata om sin nya bok Girig-Sverige, där han visar hur folkhemmet blivit en guldkalv för miljardärer. Titeln är en blinkning till Lubbe Nordströms klassiska socialreportage Lort-Sverige, men Cervenkas bok innehåller nästan ännu mer snusk…
Gnistan som slutligen får raseriet att flamma upp är alla socialdemokrater som har skott sig på utvecklingen. Som mångmiljardären Ilija Batljan, före detta socialdemokratiskt kommunalråd i Nynäshamn, som har byggt upp ett fastighetsimperium med tillgångar på över 100 miljarder. Detta genom att köpa loss fastigheter av medborgarna till företaget SBB – “Samhällsbyggnadsbolaget” – för att sedan hyra ut bostäderna till samma medborgare.
Legitimiteten för detta beteende kommer från högsta ort. Tidigare statsminister Göran Persson är styrelseordförande i Swedbank och god för flera hundra miljoner. Hans närmaste man Pär Nuder är ordförande i bolaget Hemsö, som i höstas köpte ut en skolfastighet i Kungälv bara för att kunna hyra ut den till kommunen som tidigare ägt den.
“Vi stärker ryggraden i samhället”, heter Hemsös senaste rapport – trots att de snarare knäcker den. Även tidigare näringsminister Björn Rosengren har dragit in tiotals miljoner, bland annat via fastighetsbolaget Offentliga hus. Girighet förklätt i fina ideal om att stärka samhällsbygget och offentligheten.
Samma politiker som var med att göra Sverige till ett privatiserat lågskatteland har alltså själva blivit superrika på utvecklingen. Felet ligger dock inte främst hos dessa individer. Frågan är varför Socialdemokraterna låter dessa superrika män växla in partiets trovärdighet mot grosshandlarvillor. Ska partiet som grundades för att “genomföra arbetarklassens sociala frigörelse” verkligen vara en trampolin för mångmiljonärer?
Partiet går nu till val på att ta tillbaka den demokratiska kontrollen över välfärden, och jag tror att de flesta socialdemokrater menar allvar, i synnerhet på gräsrotsnivå. Frågan är hur trovärdig denna kamp blir om man inte samtidigt statuerar exempel. Varför inte införa interna regler som säger att man inte får verka i branscher som man har stiftat lagar i?
—Leonidas Aretakis, ledare i Flamman.