Senast arbetstid reformerades var på 70-talet, det är alltså mer än 50 år sedan svenska folkets arbetstid ansågs värd en politisk reform, faktiskt värd namnet.
I dag är det en av få frågor som på allvar och med all sin tydlighet pekar ut konflikten mellan arbete och kapital, kanske är det därför Socialdemokraterna inte velat i att ta ställning. Kanske är det också varför Vänsterpartiet stått som enda förespråkare för kortade arbetstid. I dag har även Miljöpartiet sällat sig till partier som tror på en arbetstidsförkortning.
Med det sagt har ändå Socialdemokraterna, lite i smyg och halvdåligt förtäckt, ändå lyft förslag i samma anda. Det mest konkreta är storsatsningen på en så kallad familjevecka.
Den där ytterligare en vecka om året skulle läggas till föräldraförsäkringen för att möjliggöra för fler föräldrar att exempelvis vara hemma när skola och förskola har planeringsdagar. Stängningsdagar inom skola och förskola kvalificerar nämligen inte för vab-pengar från Försäkringskassan, och blir därför blir en ekonomisk smäll för många vårdnadshavare som knappt har råd att ta en karensdag.
Motståndare till en generell arbetstidsförkortning är företagen. Trots att den svenska produktiviteten ökat mer än vad en arbetstidsförkortning skulle innebära sedan arbetstiden sist reformerades, nämns ekonomin som det avgörande hindret.
I alla fall från högerhåll. Det skulle bli för dyrt. Från kritiker från vänsterhåll (ja, jag tittar på er, Socialdemokraterna), handlar motståndet främst om personal- och kompetensbrist. Det råder redan brist på folk. Det ser man inte minst när de nya arbetstidsreglerna införs med krav på 11-timmarsvila…
Lägg där till utvecklingen där allt färre svenskar ska sörja för allt fler invånare när stora pensionsavgångar ligger framför oss i tid, svenskarna blir allt äldre och allt färre barn föds. Det är inte orimliga synpunkter. Det är en ekvation som är svår att få ihop: det saknas redan folk – då ska man driva på för att jobba mindre.
Men processen måste startas, och visioner måste till.
Det är framför allt inom kvinnodominerade yrken en arbetstidsförkortning verkligen behövs. Undersköterskor, förskollärare, sjuksköterskor, socionomer, lärare – you name it. Samma yrken där det i dag råder skriande kompetensbrist…
Det är där arbetstidsförkortningen behövs som mest. I stället för en aversion mot sex timmars arbetsdag eller fyra dagarsvecka – ifrågasätt kompetensbristen, och lös den!..
Det feministiska flaggskeppet ”rätt till heltid” måste bli rätt till heltid – på deltid Att driva på för arbetstidsförkortning är utan tvekan nästa feministiska reform, och kommer förmodligen vara den i särklass viktigaste reformen för framtidens välfärd.
-Linda Westerlind, ledare i Västerbottens Folkblad