EU:s coronastöd, en dimridå för att rädda euron

Den 17-18 juli blir det nytt toppmöte i EU om fondförslaget. Den svenska regeringen har hittills motsatt sig upplägget, där 500 miljarder euro föreslås ges som bidrag till drabbade länder. Det motståndet bör den hålla fast vid.

I EU-kommissionens sifferrika beslutsunderlag framtonar ett helt annat djur än det som beskrivs i marknadsföringen. Det här handlar inte om solidaritet kontra snåljåpar, utan om en omställningsfond för att rädda EMU. Den har viss stimulerande effekt, men desto fler illavarslande komplikationer…

För att bestämma vem som ska betala och vem som ska gynnas buntar man ihop medlemsländerna i tre grupper: Rika, fattiga med hög skuldsättning och fattiga med låga skulder. Den fattiga gruppen med hög skuldsättning (Cypern, Grekland, Italien, Portugal och Spanien) ska få störst bidrag i absoluta tal. Gruppindelningen har noll koppling till corona. Det land som har det högsta dödstalet per capita och dessutom en mycket hög statsskuld, Belgien, får tvärtom betala till fonden…

För att gruppen fattiga utan hög statsskuld ska rösta för räddningsaktionen föreslås de få bidrag ur fonden som i andel av BNP till och med överträffar det som går till sydeuropéerna. I gruppen ingår EU:s mest korrumperade medlemsstater, bland andra Bulgarien och Slovenien. Revisionsrätten har varje år pekat på att delar av det regionalstöd de tar emot inte hamnar i rätt fickor. Nu föreslås de trots det få nya jättebelopp, ända upp till 22 procent av BNP. Bland mottagarna finns också länder som öppet tar avstånd från EU:s syn på demokratiska fri- och rättigheter.

Europa står inför enorma utmaningar efter coronapandemin. Men det gigantiska hjälpprogram som ligger på bordet handlar om annat än ekonomisk återhämtning efter coronakrisen. Efter 20 år med gemensam valuta har Italien förlorat 20 procent av sin köpkraft jämfört med Tyskland.

Italiensk industri har svårt att leva i samma valutaunion som tysk och spänningarna inom valutaunionen växer. Därför behöver de en transferunion. Kommissionens beslutsunderlag nämner inte detta…

Den så kallade återhämtningsfonden är tyvärr ett exempel på när EU fungerar som sämst. Genom att rösta nej gör Sverige unionen en tjänst.

Lars Anell, Lotta Fogde och Leif Pagrotsky, debattartikel i Expressen.