30 år av misslyckad sysselsättningspolitik

Arbetslösheten har under de senaste 30 åren endast vid tre tillfällen varit nere vid 6 procent – och det vid topparna på högkonjunkturer. Den har också blivit ojämlikt fördelad och slår hårdast mot utsatta grupper på arbetsmarknaden…

Bakgrunden till den höga arbetslösheten ligger i 30 år av misslyckad sysselsättningspolitik. En passiv finanspolitik har bidragit till lägre efterfrågan, brister i investeringar och välfärd och därmed alltför få jobb.

Samtidigt har arbetsmarknads-, utbildnings- och arbetslivspolitiken fått såväl minskade resurser som en felaktig inriktning. Det har skapat en stor grupp av långtidsarbetslösa. Detta var ett problem långt före coronakrisen men har givetvis förvärrats genom den.

För att komma tillbaka till full sysselsättning krävs en omläggning av den ekonomiska politiken. Finanspolitiken behöver bli mer aktiv och få större uppgifter än att enbart stödja Riksbankens inflationsmål och bidra till starka offentliga finanser. Arbetslösheten är det stora problemet. Och det är inget nytt efter coronakrisen.

Vi har stora behov av investeringar i infrastrukturen, bostäder, nya kommunala fastigheter som förskolor, skolor, sjukhus samt för att klara klimatomställningen. Vi har stora behov av att rusta upp välfärden och att satsa mer på en offensiv arbetsmarknads- och utbildningspolitik.

För att klara detta krävs både en förstärkt efterfrågan i ekonomin och att utbudet av arbetskraft rustas upp. Sverige måste därför tillåta ökad lånefinansiering av investeringar och på sikt höja skattekvoten.

Dessvärre finns signaler om att vi snarast ska återgå till ett stramt finanspolitiskt mål. Men då kan vi glömma ett samhälle med full sysselsättning som präglas av ökad jämlikhet och trygghet på arbetsmarknaden. Det vore därför en obegriplig hållning för en socialdemokrati som historiskt haft full sysselsättning som centralt mål för politiken.

Redan på 30-talet uttryckte Ernst Wigforss “Sparsamheten synes plötsligt ha blivit arbetsamhetens svåraste fiende”. Han kritiserade därmed de som inte såg behovet av en expansiv och uthållig finanspolitik.

Stefan Carlén och Christer Persson, debattartikel i Arbetet.