Jag såg på TV när entusiastiska Brexitanhängare jublade över att England “äntligen blivit ett fritt land som kastat av sig det koloniala oket från EU”.
Man menade att England nu återfår rätten att styra över sitt eget öde. Man måste inte lyda under allehanda påtvingade påfund från EU.
Utan att här och nu ha några synpunkter på brexit, om det var “rätt” eller “fel”, kommer jag osökt att tänka på det brittiska kolonialväldet som i sina “glansdagar” var så stort att “solen aldrig gick ner över det brittiska imperiet”.
Union Jack vajade på alla kontinenter. När imperiet var som störst på 1920-talet härskade Georg V över en fjärdedel av jordens yta och drygt 20 procent av världens befolkning.
Fortfarande har man 14 kolonier kvar. Att man inte har för avsikt lämna dem är Falklandskriget 1982 ett exempel på.
Vi tycker nog det vore absurt om Argentina, som ligger 1 400 mil bort, skulle bestämma över Gotland. Lika absurt borde det ses att Storbritannien ska styra över Falklandsöarna.
Som en parentes kan nämnas att namnet Falklandsöarna kommer från den skotske adelsmannen Anthony Cary som bar titeln Viscount of Falkland. (Viscount betyder ungefär greve eller baron) Ganska typiskt att kolonisatörer ofta gav egna namn till de länder man erövrade. Rhodesia fick namn efter finansmannen och kolonialpolitikern Cecil Rhodes, och så vidare.
Möjligen att Malvinerna skulle vara ett mer adekvat namn på denna ögrupp, som förresten är fyra gånger större än Gotland.
Det har funnits många imperier genom historiens gång. Men inget har varit så stort som det brittiska.
I sina kolonier styrde man med järnhand. Den rasistiska vita överheten tog sig rätten att behandla invånarna i de koloniserade områdena hur som helst, vilket ofta var rätt brutalt.
Om många britter nu jublar över sin nyvunna frihet bygger den glädjen i alla fall inte på egna erfarenheter av hur det är att vara förslavade under främmande makt.
Tvärtom, de erfarenheter man har är snarare att ha varit den största imperiebyggaren som lagt stora delar av världen under sina stövlar.
För att friska upp minnet visar jag några bilder, flera av dem är brittiska propagandabilder, som återger den brittiska självbilden av imperieväldet.
Det räcker att studera bilderna noga för att begripa vilka som var förtryckarna och vilka som var de förtryckta. Flera av bilderna speglar också den rasistiska grundsyn som var förhärskande på den tiden, och som fortfarande är förhärskande bland många. Tyvärr inte bara i Storbritannien.
När britterna nu jublar över sin “nyvunna” frihet, skulle det vara “klädsamt” om man funderade lite över sitt förlorade imperium och hur drömmen om detta “storslagna” förflutna fortfarande formar tänkandet på vilka som är “goda” och vilka som är “onda”.
Även om flertalet kolonier nu är självständiga stater, så lyder man fortfarande i stor utsträckning under ett “ekonomist arv” från kolonialtiden som innebär att naturtillgångar fortfarande skeppas från de forna kolonierna till den rikare västvärlden.
Naturligtvis sa man inte rent ut från brittiskt håll att man skulle erövra världen. I stället såg man koloniseringen som en plikt. Man ville sprida civilisation och välstånd till mindre lyckligt lottade. Man skulle frälsa världen från ogudaktighet och barbari.
Sedan kan man fråga sig varför man skickade militärer för att “frälsa världen”? Omvänder man människor med bajonetter och kanoner?
Som så många andra, har England en läxa att göra.
Rolf Waltersson
