Artikeln tidigare idag (4/5) publicerad på Svensk-Kubanska Föreningens hemsida.
Hej ledarredaktionen, nedan en kommentar till dagens (4/5) osignerade huvudledare där även en i detta sammanhang en ovanligt rå beskrivning av det kubanska hälsobiståndet – tacksamt prisat av den italienska regimen som fick ta emot det när det var som värst – beskrivs som modern slavhandel.
Sven Britton
Är Kubanskt hälsobistånd modern slavhandel?
DNs huvudledare 4/5 återger, även för att vara en västerländsk kommentar av Kubansk politik, en ovanligt rå definition av landets hälsobistånd, benämnd modern slavhandel av SRs tidigare Syd Amerikakorrespondent, citerad ur en nättidning utgiven av Utrikespolitiska Institutet.
Skälet till den angivna benämningen anges vara att de utsända bara får en liten del av den ersättning som landet får för insatsen, att den blygsamma ersättningen hålls inne under arbetsvistelsen och ersätts av ett mindre apanage och att de utsända inte får umgås med lokalbefolkningen utan övervakas av den kubanska säkerhetstjänsten.
Intet av detta har jag kunnat verifiera under läkararbete i Västafrika där jag på ett mindre distriktssjukhus samarbetade både med utsända kubanska läkare och tandläkare. Dessa gjorde en god medicinsk insats i ett avlägset sjukhus till vilket det inte var lätt att rekrytera läkare som hellre ville verka i storstadsområdena- ett förhållande välkänt även i Sverige. De utsända kubanerna talade en dålig engelska – en tråkig konsekvens av ledningens i och för sig begripliga men kontraproduktiva aversion mot den store grannen i Norr. Relationerna med kollegor och patienter var ändå hjärtlig och ömsesidigt uppskattad.
Under mina många år i Etiopien på 1980 och 1990 talet noterade jag för övrigt den stora skillnaden mellan ryska och de kubanska “hjälparbetarna”. Kubanerna var mycket omtyckta och tillgängliga tillskillnad från ryssarnas rasistiska otillgänglighet.
De kubanska läkarna jag arbetade med var mycket nöjda både med apanaget de hade att leva på och den bostad de blev erbjudna som liknade den som andra läkare utifrån blev anvisade. Att de fick sin ordinarie lön deponerad i hemlandet medan de arbetade utomlands ansåg de vara ett mycket bra arrangemang. Någon övervakande kubansk säkerhetstjänst hörde jag aldrig talas om men den kanske å andra sidan skall vara hemlig.
Den snart 60 år gamla handelsblockaden mot Kuba eller att barnaöverlevnaden där är bättre än den mycket rikare plågoandens ö i Norr kommenteras aldrig, vilket är tråkigt. Jag vill nu som ögonvittne, till skillnad från den svenske journalist som skildrar den kubanska hälsobiståndet som modernt slaveri, berätta att insatsen kan vara både värdefull och uppskattad, både av mottagare och utförare. Benämningen slavhandel innebär även i det här sammanhanget att en anständighetens gräns passerats,vilket borde ha uppmärksammats av ledarskribenten.
Sven Britton, MD, PhD
Professor Infektionssjukdomar
