Om den nyutkomna biografin över författarparet Maj Sjövall (1935-2020) och Per Wahlöö (1926-1975)
Kjell Andersson
Det svenska författarparet Sjövall-Wahlöö anses ha lagt grunden till den moderna kriminallitteraturen – i världen och inte bara i vårt land.
Mellan åren 1965 och 1975 skrev de tio Romaner om ett brott, som de kallade serien för. För något år sedan kom en biografi om författarparet, nedtecknad av Johan Erlandsson. Han arbetar till vardags som reporter på tidningen Kommunalarbetaren.
Titeln på biografin är Boken om Beck och Sjöwall Wahlöö och tiden som for. Maj Sjöwall växte upp på i centrala Stockholm. Där var hennes far ägare av ett hotell. Per Wahlöö kom från en tidningsfamilj i Malmö. De båda träffades så småningom i Stockholms tidningsvärld och blev genast kära i varandra. De bestämde sig dessutom att skriva om hur de såg på dåtidens Sverige .
Vinkeln de valde isin skönlitterära granskning var att spegla tillståndet i riket genom ett kollektiv bestående av kriminalpoliser som jobbade med grov brottslighet i Stockholm.
Både Maj Sjöwall och Per Wahlöö röstade rött. Maj Sjöwall röstade på Vänsterpartiet Kommunisterna som var nuvarande Vänsterpartiets föregångare och Per Wahlöö var mer hårdför kommunist av det traditionella slaget. Deras gemensamma skrivande var alltså ett kommunistiskt projekt, skriver Johan Erlandsson i sin biografi.
Författarparet var naturligtvis mycket kritiska till den dåvarande Socialdemokratins utveckling. De ansåg att den socialdemokratiska rörelsens ledning hade svikit arbetarklassen.
Huvudrollsinnehavarna i de tio romanerna var alltså en grupp kriminalpoliser.
Chefen i kommissionen mot grova brott var Martin Beck. Han var olyckligt gift och hatade att åka tunnelbana, bland annat. Han var bosatt i söderförorten Bagarmossen.
På sin fritid satt Martin Beck hemma och byggde fartygsmodeller.
Hans närmaste man hette Lennart Kollberg. Han var stor humanist, lyckligt gift och bar aldrig vapen i tjänsten.
Kollbergs ständige trätobroder i tjänsten och hans raka motsats hette Gunvald Larsson. Han var uppväxt på Östermalm i Stockholm var en stöddig och arrogant, klädsnobb. Gunvald Larsson var som polis en hårdför typ. En sån som skjuter först och frågar sen. Hans specialitet var att sparka in dörrar hos buset om dom inte öppnade i tid. Eller spöa upp dom i arrestlokalen. Kort sagt: Gunvald Larsson var en otrevlig kriminalpolis men effektiv i skarpt läge.
Larssons främste vapendragare därute på fältet var oftast Einar Rönn som var en medelmåttig polis men var bra att ha när det gällde.
Den fjärde i det här kollektivet hette Fredrik Melander. Han var bosatt i Vällingby i västra Storstockholm men längtade alltid hem till norrländska Arjeplog. Han hade dock ett hästminne som var bra att ha i mordutredningarna.
Den siste i det här kollektivet fick namnet Benny Skacke. Eftersom han var yngst i det här gänget fick han alltid ta skitjobben därute på fältet. Det kunde innebära att stå och glo på en misstänkt lägenhet mitt i natten medans regnet öste ner. Han var ofta och alltid mobbad av de andra, framförallt av Gunvald Larsson.
Så såg kollektivet i korthet ut som Maj Sjöwall och Per Wahlöö skildrade i romanserien. De utsågs redan i början på sjuttiotalet till världsmästare i att skriva kriminallitteratur. Då fick de nämligen motta den förnämsta utmärkelsen vad gäller krim-litteratur: The Edgar Award.
Här följer då titlarna på de tio böckerna:
Roseanna från 1965, Mannen som gick upp i rök 1966. Mannen på balkongen 1967, Den skrattande polisen 1968, Brandbilen som försvann 1969, Polis polis potatismos 1970, Den vedervärdige mannen från Säffle 1971, Det slutna rummet 1972, Polismördaren 1974, Terroristerna 1975.
När Maj Sjöwall och Per Wahlöö skrev den sista romanen avled Wahlöö sommaren 1975. Han fick alltså aldrig se deras sista gemensamma bok i färdigt tryck. Deras böcker har sedan dess sålts till över 40 länder och Sjöwall Wahlöö anses fortfarande vara världsmästare inom krim-grenen. Maj Sjöwall fick 2013 motta en prissumma på hela etthundratusen från Jan Myrdal-sällskapet. Så här lyder prismotiveringen, formulerad av sällskapets dåvarande ordförande, doktorn i litteraturvetenskap Cecilia Cervin:
Romanerna om ett brott handlar om ett brott begånget av ett söndervittrande samhälle präglat av girighet och maktlystnad har detta samhälle frånsagt sig varje form av solidaritet och ansvar. Det gynnar de rikas utsugning av de fattiga och svaga.
Kjell Andersson
