Håkan Blomqvists artikel har tidigare varit publicerad i nättidningen Internationalen.
*******
Massuppsägningar på Northvolt och Volvo Cars på kapitalismens “blodiga spelplan”. I arbetarrörelsens alternativ var det istället planering och hushållning som gällde för samhällets och de anställdas skull. Inför klimatkrisen viktigare än någonsin.
Knappt hinner Sveriges största konkurs, sammanbrottet för batteritillverkaren Northvolt, sparka ut tusentals anställda från jobbet och drabba en hel bygd förrän Volvo Cars, en av Sveriges största arbetsgivare, följer efter och varslar tretusen anställda, varav tvåtusen i Sverige. Inte för att bolaget går med förlust utan för att vinsten uppges ha minskat från 4,7 miljarder till 1,9 miljarder för årets första kvartal. De samlade intäkterna anges ha gått ner tio miljarder på årsbasis – så 18 miljarder ska “sparas”. Och utvecklingsarbetet för nya modeller och elbilar kan flyttas till ägarbolaget Geelys anläggningar i Kina.
Sällan illustreras tydligare den kapitalistiska (o)ordningens maktfullkomlighet, kortsiktighet och kapitalförstöring. De tusentals anställda och hela samhällen förväntas sopa upp de mänskliga och sociala spillrorna likt efter en naturkatastrof. Och detta i en tid när klimatkrisen varje minut kräver av oss att ställa om vår industriella produktion, transport- och trafiksystem liksom våra vanor och kultur.
“Det är en blodig spelplan där ute”, förklarade energi- och näringsminister Ebba Busch när hon kommenterade konkurrensen på världsmarknaden för batterier med dess växande överkapaciteter (DN 13 mars).
Ja, just den “blodiga” konkurrensen utgör kapitalismens själva dyrkade trosförklaring även om den samtidigt fungerar som kamouflage för uppgörelser mellan bolagsimperier. Den blodiga piskan är riktad mot de anställda och samhället med budskapet att inte konstra och ifrågasätta oförnuftiga beslut och misshushållning.
Konkurrens utgjorde den framväxande kapitalismens ideologiska ledmotiv när det nya borgerskapet under 1700-talet utmanade det äldre samhällets hierarkier.
Nytta, prestation och ekonomisk framgång på den nyfödda kapitalistiska marknaden var ett bräckjärn mot aristokratins medfödda rättigheter och övermakt. Till skillnad från kyrkans lära att människan var skapad till Guds avbild och livet på jorden ordnat efter Hans vilja kom 1800-talets politiska “socialdarwinism” att som samhällsideal idealisera “det naturliga urvalet” genom “kampen för tillvaron”. Konkurrensen på den blodiga eller oblodiga spelplanen skulle gallra bort de “sämre” och skjuta fram de “bättre” både när det gällde ekonomin och människan själv.
För 1800-talets unga socialistiska rörelse var istället hushållning, samverkan och planering ledord. Den ryske filosofen och anarkisten Peter Kropotkins berömda bok “Inbördes hjälp” (1902) såg arters förmåga till samarbete som evolutionens drivkraft istället för darwinistiska “blodiga spelplaner”. Det låg närmare arbetarrörelsens tankesätt. Vi behöver inte fastna i de ryska kommunisternas byråkratiska statsekonomier. Planering, hushållning och samverkan för att inte förslösa mänskliga och naturliga resurser utan bruka dem så förnuftigt – och demokratiskt – som möjligt, gällde för alla socialistiska riktningar.
För svensk del utgjorde Arbetarrörelsens efterkrigsprogram från 1944 exempel på idéer om demokratisk planhushållning (som delvis förverkligades genom den offentliga sektorn och på bostadspolitikens område). Och så sent som i slutet av 1970-talet väckte LO förslag om fackliga löntagarfonder för att styra investeringar efter de anställdas och samhällets intressen. “Löntagarfonder flyttar inte till Lichtenstein”, dåtidens skatteparadis, löd parollen. Eller till Peking, kunde kanske en siare tillagt.
Förslaget stoppades av det borgerliga motangrepp som banade väg för 1980-talets inledning av det nyliberala fälttåg som idag givit storbolagens ägarkapital absolut makt.
Bilarbetaren och socialisten på Volvo Cars i Göteborg, Lars Henriksson, diskuterade i boken “Slutkört” (Ordfront 2011) hur fordonsindustrin kunde ställas om för jobb och klimatnytta istället för ekorrhjulet av överproduktion, masskonsumtion, massuppsägningar och klimatförstörelse. Lars henriksson skrev:
För att vinna en strid för jobben behöver vi gå utanför marknadens logik där bara det som ger tillräckligt stor privat vinst får finnas och annat måste läggas ner. Vi behöver byta perspektiv och utgå ifrån hur nyttig eller skadlig produktionen är för samhället.”
Men hur? Med exempel på hur dåtidens amerikanska industri för privatbilism under andra världskriget genom rena regeringsdirektiv ställde om till bombplansproduktion inom loppet av veckor pekade Henriksson i boken “Slutkört” på behoven av statlig styrning gentemot vår tids klimathot. Men också på en omställnings demokratiska möjligheter underifrån när arbetare och tjänstemän på brittiska Lukas Aerospace under 1970-talet, i strid mot uppsägningar, utvecklade planer för alternativ produktion bort från militär flygindustri till sociala behov som medicinsk utrustning och förnybar energi.
Årtiondet såg en våg av kamp för alternativ produktion i många länder, ända upp till Eisersömmerskornas åtta månader långa ockupation av Eisers textilfabrik i Sollefteå.
Vågen av demokratiskt inflytande underifrån och alternativ produktion för sociala behov dämdes upp och rullades tillbaka av den globala borgerliga motrevolution som nu förvandlat världsproduktionen till den “blodiga spelplan” som Busch-politiker och näringslivstoppar älskar att hänvisa till.
Är det inte hög tid då att återvinna erfarenheterna av andra möjligheter och vägar till “inbördes hjälp” inför vår planets själva överlevnad? Istället för att låta dessa dränkas i renässansen för dödskulter av kapitalistiska blodbad.
Håkan Blomqvist
Läs även:
Northvolts haveri – Internationalen, 2025-03-20.
