Detta debattinlägg har skrivits av Kjell Östberg, historiker och aktiv i Socialistisk Politik.
Varför väljer Sverige att lita på att medborgarna följer experternas råd? Varför behöver inte befolkningen låsas in och övervakas? Som samtidshistoriker har jag ett förslag till svar.
Det återspeglar den djupa tilltron till det svenska välfärdssamhället, trots årtionden av erodering, och inte minst till dess verkställare – de sociala ingenjörerna.
Yvonne Hirdman har livfullt beskrivit de sociala ingenjörernas framväxt. När socialdemokratin under 30-talet inledde sitt långa regeringsinnehav fanns ett skriande behov av intellektuellt och praktiskt stöd för att föra ut den nya politiken. En grupp radikala intellektuella erbjöd sina tjänster. Vetenskap, rationalitet och saklighet; en vilja att få saker gjorda och tillit till den goda staten, så sammanfattar Hirdman deras program. Syftet var att frigöra människan.
Det blev en framgångssaga. Gruppen kring Gunnar och Alva Myrdal kombinerade rollerna som vetenskapsmän, agitatorer, politiska aktörer, utredare och statliga ämbetsmän. Och inte minst stod folkhälsan i fokus.
När välfärdsstaten växte efter andra världskriget ökade behovet av pålitliga välfärdsbyråkrater. Utbildningsexplosionen levererade studenter med annan bakgrund än de traditionella ämbetsmännens. Departement och ämbetsverk fylldes med unga män och kvinnor med samhällsomvandlande ambitioner. Många hade börjat sin karriär med att koka kaffe eller dra stenciler i SSU.
Denna generation spelade en avgörande roll för att, ofta i nära samarbete med gamla och nya sociala rörelser, bygga det välfärdssamhälle som kulminerade under 1960- och 70-talen.
Under trycket från den nya kvinnorörelsen fick vi feministiska byråkrater, femokrater, inom AMS och Socialdepartementet som drev fram jämställdhetsreformer på löpande band.
Folkhälsan stod åter i centrum. Vården var offentligt finansierad, ägd och driven. Apoteken förstatligades. Förebyggande verksamhet och upplysning, ofta i samarbete med folkrörelser, var viktigt.
Visst levde Myndighetssverige kvar. Visst utsattes medborgarna för kränkningar och övergrepp, men, under trycket från de sociala rörelserna, i minskad utsträckning. Socialstyrelsen upphörde med att beskriva homosexualitet som en sjukdom. Kvinnor fick rätt att själva bestämma om abort. Tvångssteriliseringar avskaffades.
Den nyliberala kontrarevolutionen förändrade allt. Nu efterfrågades inte längre sociala ingenjörer för att utveckla välfärdsstaten. Istället skulle ekonomer slimma den och öppna för privatiseringar (och de sociala ingenjörerna fick löpa gatlopp på borgerliga kultur- och ledarsidor.)
Resultatet ser vi idag. Den kollektiva välfärdsstaten säljs ut. Apoteken privatiseras. Vården utformas av ekonomer från Boston, inte de egna professionerna.
Men samtidigt, den folkliga uppslutningen bakom idén om den solidariska välfärdsstaten är på många sätt obruten. SOM-institutet visade nyligen att motståndet mot vinster i välfärden – motorn i privatiseringsvågorna – är fortsatt massivt, långt in i borgerliga kärntrupper.
Vården, Skatteverket och Systembolaget toppar de verksamheter vi har högst tillit till. Mer än 99 procent av alla föräldrar tar fortfarande sina barn till barnhälsovården, trots att det är frivilligt.
När nu den nyliberala världsordningen krackelerar inför våra ögon kan vi till och med höra borgerliga privatiseringsfanatiker beklaga utförsäljningarnas konsekvenser.
Jag tror att det är en återspegling av idén om den solidariska välfärdsstaten som vi ser i tilliten till Anders Tegnell och uppslutningen bakom Folkhälsomyndighetens rekommendationer.
Men välfärdsstaten skiljer sig i väsentliga avseenden från den stat som i decennier präglats av nyliberalism och New Public Management. Och dagens experter har ingen självklar förankring i sociala reformprogram.
Uppluckringen av den solidariska välfärdsstaten har pågått länge. Partier och rörelser som byggde upp den har försvagats eller bytt ideal.
Det var längesen stora grupper av unga radikala samhällsförbättrare sökte sig till socialdemokratin för att förverkliga sina idéer. Och den generation som nu styr skolades redan som unga SSUare till att försvara en politik som skapat djupare sociala klyftor än vi sett på ett halvsekel.
Visst öppnar den uppkomna situationen för kollektiva lösningar. För gemensamt demokratiskt ägande. För behov istället för vinstjakt.
Eller som Annie Ernaux skriver i sitt brev till Emmanuel Macron:
“Se upp herr president, för vad denna tid i karantän, denna omkastning av tingens ordning, kan leda till. Det är en tid som lämpar sig för omprövningar. Inte din tid! Inte den värld av skriande ojämlikheter som epidemin blottar.”
Men kraften att nå dit hämtas inte i omförhandlade Januariavtal eller genom att utan villkor ösa pengar över miljardutdelande Wallenbergföretag. Den finns i erfarenheterna från den kämpande vårdpersonalen. Från de rörelser som envetet försvarat välfärdsstaten och bekämpat utförsäljningar och hyresspekulationer. I solidariteten hos flyktingrörelsen. I engagemanget hos unga klimataktivister.
Kjell Östberg
Artikeln tidigare (27 april) publicerad i tidningen Internationalen.
