Där stod vi så stolta
sträckte oss upp mot himlen
band kol ur jorden
barnen byggde kojor under våra grenar.
Människorna behövde våra kroppar
till att bygga större hus och värma
maskinerna kom
som en farsot utifrån.
Mejade ner oss skalade av grenarna
de med flest årsringar var begärligast
föll också tyngst
mot den välkomnande jorden.
Nu ligger min torso travad
oigenkännlig bland de andra
den torkar i luften
som är fylld av koldioxid.
—Lena Staaf
