Det var en ganska avslagen stämning i tisdags när GUIF tog emot Hammarby i nya sporthallen. Jag ska inte hymla med att jag är Hammarbyare. Jag är van med mäktig stämning från fotbollen, men den inramning som finns på Söderstadion går inte att finna en tillstymmelse till när GUIF spelar. Det är kanske orättvist att jämföra GUIF med Hammarby Fotboll men jag hade förväntat mig mer av Röda Havet.
STIGA Sports Arena är fräsch, modern och bekväm men precis som de flesta nybyggda moderna arenor runt om i landet så saknar den själ. Den passion som var väl inarbetad i den gamla sporthallen lyste med sin frånvaro. Enligt de jag talat med borde GUIF ha ett publiksnitt på över 2000 åskådare, den här matchen besöktes av drygt 1900 personer, med andra ord var nästan hälften av arenas platser lediga.
Då Hammarby spelade bandy samtidigt var det tyvärr bara ett fåtal som hade rest från Stockholm till Eskilstuna och dessvärre hjälpte inte söderbröderna till att skapa någon stämning heller, sångerna blev ofta till ett unisont mummel.
Jag har ingen statistik att luta mig mot men om Eskilstuna ska förbli en klassisk handbollstad finns det en del att jobba på. Medelåldern på läktarna är hög, inget ont i det, men jag tror att stadens ungdomar i framtiden hellre åker till Stockholm för att gå på stämningsfyllda fotbolls och hockeymatcher än att två-tre gånger per match klappa takten med sina morföräldrar. Helt klart upplever jag att något måste hända. Vid varje avblåsning spelas hög musik, det är inte rätt väg att gå, publiken måste få mer utrymme att själva skapa stämning.
Det kan mycket väl vara så att Röda Havet inte riktigt har kommit till rätta än i den nya sporthallen men jag tror att de behöver snegla på fotbollen för att få tillbaka sin identitet, det räcker med att titta på Eskilstuna United och hur de har arbetat med sina supportrar.
Även om det var avslaget var det ändå intressant för mig som Hammarbysupporter att vara på bortaplan i hemmastaden. GUIF vann matchen med 28-25.
Mikael Ström
