Jag finner ett visst (miss)nöje i att skriva om kändisdravel och en andra ickehändelser som ges stor uppmärksamhet i media.
Nu är det Melodifestivalen som under ett antal lördagar framöver kommer att övertrumfa både corona-pandemier och mycket annat vad gäller media-uppmärksamhet. Till exempel hade Aftonbladet 3 medarbetare, två reportrar och en fotograf, på plats när det hela brakade loss med första deltävlingen lördag 6 februari i SVT1 på bästa sändningstid.
Jag ska inte påstå att jag satt som naglad och tittade hela tiden. Jag bläddrade lite fram och tillbaka mellan ett naturprogram på Kunskapskanalen och “Mellon”.
Men jag såg och hörde så pass mycket att jag vågar “tycka till”.
Numera handlar det inte så mycket om själva musiken (om det nu har gjort det tidigare?). Det är “helheten” med framförandet och hela tjillevippen runtomkring som tydligen ska avgöra vilka låtar som är bäst, vilka som blir utslagna och vilka som går vidare till “andra chansen”.
Allt detta gör att man kan dra ut på hela spektaklet mycket längre innan den slutliga vinnaren kan koras.
Det ska vara mycket “effekter”. Har damerna långt hår ska det vara korsdrag på scenen – det är ju effektfullt när det fladdrar i hår och tyg – gärna i motljus.
Naturligtvis ska det vara en massa rök, strålkastare som far runt som osaliga irrbloss i natten, flimmer och ljuseffekter som näst intill framkallar epileptiska anfall.
En av deltagarna hoppade runt bland en massa flyttkartonger. Det måste varit många hundratals flyttkartonger som staplats som ett stort rum. Dessa flyttkartonger hade, vad jag förstår, ingen anknytning till själva sången och musiken. Det var bara “en kul grej”.
Det gäller att hitta på nått ovanligt som “sticker ut” från standardflimret.
De två som segrade genom att gå direkt till finalen var Danny Saucedo (han med flyttlådorna) med låten “Dandi dansa”, och Arvingarna med “Tänker inte gå hem alls”.
Vad “Dandi” i “Dandi dansa” betyder vet jag inte. Jag kom osökt och lite elakt att tänka på “dandy” som betyder snobb, sprätthök.
Men den verkliga vinnaren i den här första omgången av Melodifestivalen var nog programledaren Lena Philipsson, om man ska tro Aftonbladet.
– Lena PH:s kupp är värd miljoner. Reklamexpert: Ovärderligt att få framföra sin nya singel i Melodifestivalen, är det stora rubriken i Aftonbladets 4 sidor långa reportage före tävlingen.
Programledaren Lena Philipsson öppnade hela årets Melodifestival med att framföra en ny låt från sin senaste musikvideo.
– Bara att köpa utrymmet i kommersiella tv-kanaler med samma tittarantal, då talar vi om ett par miljoner. Att köpa samma reklamtid i till exempel TV4 hade kostat stora summor pengar, säger John Aleman, expert på tv-reklam, till Aftonbladet.
På frågan om inte det här är reklam, eller i alla fall smygreklam, och därmed strider mot de etiska regler public service har, svarar Anette Brattström, projektledare för Melodifestivalen:
– Våra programledare är också Sveriges främsta artister och kommer, precis som Lena gjorde idag, att bjuda på både ny och gammal musik. Det är inte reklam.
Av all musik som finns i hela världen “råkade” alltså Lena PH välja en låt från sin senaste musikvideo.
Hur naiv, eller rent ut sagt korkad, får man vara när man påstår att “det är inte reklam”.
Men det är klart – eftersom reklam inte får förekomma i public service, måste man kalla reklam för något annat.
Rolf Waltersson
PS. Man ska inte tro på allt som står i tidningarna. Framför allt inte på skvallersidorna. Men det finns en risk att ett och annat råkar vara sanning.
