Jag brukar gå en sväng på S:t Eskils kyrkogård här i Eskilstuna när höstens träd är som mest färgsprakande och marken har ett gult täcke av prasslande löv. Det är både rogivande och vackert. Samtidigt intressant att skåda inskriptionerna på gravstenarna, framför allt de äldre och mer pampiga och påkostade gravarna från 1800-talet och in i början av 1900-talet.
Jag slås av att det på så många gravstenar står vad de döda hade för yrken. Varför var det viktigt att just titlar och yrken skulle visas för eftervärlden? Det är framför allt de större och pampigare gravarna som dominerar denna “titelsjuka”.
Här hittar man Godsägaren, Gårdsegaren (ja det stavas så), Köpmannen och Direktören.
Och man hittar Fabriksidkaren, Grosshandlaren, Matvaruhandlanden och Fabrikören.
Här finns Sakföraren, som är någon slags jurist, och Rustmästaren, som är en militär tjänstegrad vid artilleriet.
Här finns också Fältskär, som enligt ordförklaringen är kirurg, läkare och bensågare.
Finast är nog ändå de som har titeln både Direktör och Riddare. Jag hittade ett par gravstenar med denna dubbla titulatur. Först kom jag osökt att tänka på Don Quijote och “riddare av den sorgliga skepnaden”. Men jag gissar att det snarare handlar om Riddare inom olika tjänsteordnar. Man kan till exempel vara “Riddare av Vasaorden”.
Man hittar också gravstenar med mera jordnära och vardagliga titlar. Till exempel Lokomotivförare och Målarmästare. Man hittar också Skomakarmästare och Snickarmästare.
På en gravsten hittar jag en Grundläggare, vilket jag inte listat ut vad en sådan sysslade med.
En något udda titel är nog Vattenledningsentreprenör.
Noterbart är att de dödas hustrur aldrig har några titlar. De följer med mest som ett “bihang”. Till exempel: “Här vilar Brukspatronen XX och hans käre maka YY”
Det här är ingen djupt vetenskaplig undersökning, bara några spontana iakttagelser. Men det får mig att fundera över varför just titlar och yrken varit så viktiga.
Jag hade nog hajat till om jag hittat beskrivningar som Livsnjutare, Litteraturälskare, Filosof och Tänkare. Något som beskrivit hur den döde var som person.
Men den här fixeringen vid just arbetet hänger nog med idag också. “Arbetslinjen” hänger som ett ok över oss. När man träffar en gammal bekant man inte sett på flera år så blir ofta den första och spontana frågan: “Vad jobbar du med nu för tiden?”
Är det vad som gäller – att vi ska arbeta och positionera oss “ända in i kaklet”?
Rolf Waltersson
