Frågan om kortare arbetstid har nästan varit heldöd under en längre tid. Av de politiska partierna är det väl bara Vänsterpartiet som driver frågan. Även Miljöpartiet har idéer om kortare arbetstid, till exempel med förslaget om “friår”.
Nu har av någon anledning Socialdemokraterna öppnat för kortare arbetstid genom att man tillsatt en arbetsgrupp som ska se över ett förslag om att förkorta arbetstiden.
Man kan ju hoppas att det nu börjar hända något när det största partiet har fattat att 40 timmars arbetsvecka inte är någon naturlag. Att det efter 50 år sedan senaste arbetstidsförkortningen är dags att ta nästa steg.
Backar vi i historien fanns över huvud taget inga bestämmelser eller lagar om hur lång en arbetsdag fick vara. Det finns exempel att man i England i industrialismens barndom hade arbetsdagar på 16 – 18 timmar.
På ett gammalt arbetskontrakt från 1887 på Stadsmuséet i Eskilstuna kan man läsa:
“… under berörd tid på min Werkstad förfärdiga diverse sorters verkstadsarbete emot åtnjutande af lofvad ersättning riksmynt för varje dagsarbete på 12 timmar, tarflig föda, säng och sängrum. Linnetvätt. För varje frimåndag i trötthetstecken skall avdrag ske med halva veckolönen…”
1919 fick vi i Sverige den första lagen gällande arbetstid. Det var 8 timmars arbetsdag, sex dagar i veckan. Alltså 48 timmars arbetsvecka.
Därefter gick det långsamt framåt steg för steg med förkortad arbetstid och införande av lagstadgad semester så att vi 1973 hade 40 timmars arbetsvecka och 5 veckors semester.
Därefter tog det stopp. Det är nu 50 år sedan vi fick dessa reformer gällande arbetstid. Eftersom inget hänt förutom lite försök här och där med kortare arbetsdagar, kan man nästan tro att 40 timmars arbetsvecka blivit en naturlag.
Under dessa 50 år har den tekniska utvecklingen gått rasande snabbt. Nya maskiner, robotar, datorisering och annat gör att produktiviteten ökat enormt.
Förr såg man hur arbetarna i stora mängder kom cyklande med unikaboxen på pakethållaren till fabrikerna strax före 7 på morgonen. Och när arbetet var slut klockan 16 var det samma långa köer hem igen.
Tjänstemännen som arbetade på kontoret hade av någon anledning arbetstid 9-17.
Arbetarna hade oftast ackordslön medan tjänstemännen hade fast månadslön.
Idag är det nästan folktomt på de stora industrierna. Robotar gör alltmer av arbetet, vilket innebär att även många tunga och hälsovådliga arbeten tagits över av robotarna. Till exempel lackeringsarbeten. Industrijobben blir alltmer övervakning av maskinerna.
Jag kan bara ta mitt eget arbete som mätningstekniker på Eskilstuna kommun. När jag började i mitten av 1960-talet var vi 3-mannalag som gjorde fältarbetet med hjälp av teodolit (vinkelmätningsinstrument) och måttband.
Vi skrev mätprotokoll i form av vinklar och längder som lämnades till en ingenjör “på kontoret” som räknade om dessa vinklar och längder till x- och y-koordinater.
Sedan lämnades dessa x- och y-koordinater vidare till en kartritare som med en karteringsmaskin gjorde punkter på en plåt, senare ett slags tjockt plastmaterial. Hette den kronaflex? Dessa punkter ritades sedan för hand ihop till byggnader, vägar, staket, träd och allt annat som skulle finnas med på den färdiga kartan.
Tekniken gav oss sedan optiska längdmätningsinstrument som till stor del ersatte måttbanden och gjorde arbetet betydligt enklare och snabbare.
Sedan kom så kallade totalstationer där längdmätningsfunktionen var inbyggd i teodoliten. Och alla mätdata, vinklar och längder lagrades på ett minneskort.
Minneskortet tömdes i en dator som snabbt förvandlade allt till punkter på kartan. Ingenjörens arbete blev överflödigt. Sedan var det bara att rita ihop alla dessa punkter till byggnader, vägkanter, elstolpar och allt som skulle vara med på kartan. Därmed var också kartritarens arbete överflödigt.
Som “grädde på moset” kom sedan satelliterna och man började arbeta med GPS, som rationaliserade arbetet ytterligare.
Allt det här gjorde att flera arbeten blev “onödiga”. Det som tidigare utfördes av 3-mannalag i fält, plus ingenjör och kartritare på kontoret, blev enmannajobb.
Ensam utförde man till och med mera än vad 5 personer gjorde 40 år tidigare. Dessutom snabbare och med högre kvalitet eftersom den som var ute och mätte och visste hur det såg ut på plats, också ritade kartan.
Så har det sett ut gällande många arbetsuppgifter i samhället. De enorma rationaliseringsvinster som gjorts, och som kommer att göras framöver tack vare ny teknik, kan naturligtvis “omvandlas” till både kortare arbetstid och högre löner.
Inte i samma utsträckning när det gäller arbete med människor. Det gäller inom sjukvården, äldreomsorgen, skolan och annat där det i stället behövs fler som arbetar.
Flera händer i vården och färre på fabriksgolvet.
Åter dags att citera Ernst Wigforss:
“Om målet med samhällsutvecklingen skulle vara att vi alla skulle arbeta maximalt voro vi sinnessjuka.
Målet är att frigöra människa till att skapa maximalt. Dansa, måla, sjunga. Ja, vad ni vill. Frihet”.
Lästips:
- Debatt: Kortare arbetsvecka med bibehållen lön? – Studio Ett – Sveriges Radio, 8 februari 2024
- Kortare arbetstid kan bli verklighet – P1 Morgon – Sveriges radio, 12 december 2023
- 12 timmars arbetsdag och tarflig föda – eFOLKET, 23 september 2019
- ”Den som inte arbetar skall heller inte äta” – Politiska rummet om arbete – eFOLKET, 2 oktober 2023
- Arbeta i sitt anletes svett – Nu gäller ”arbetslinjen” in absurdum – eFOLKET, 21 december 2021
Rolf Waltersson
