Som eFOLKET den 17 maj kunde rapportera ska Socialnämnden den 23 maj ta ställning till föreslagna nedskärningar och nedläggningar inom vuxenvården i Eskilstuna.
Det rör sej om hårda angrepp på de mest sårbara i vårt samhälle.
Bland annat nedläggning av interna stödboendet Klostergatan, och nedläggning av interna boendet Kvinnobo. Socialnämnden föreslås även fatta beslut om neddragning av tjänster på två andra enheter.
Det handlar om människor med funktionshinder och kvinnor med missbruksproblematik. Men naturligtvis försöker man framställa angreppen som motiverade av nödvändiga prioriteringar.
I ett pressmeddelande säger Eskilstuna kommun:
För att möjliggöra en fortsatt prioritering på Socialnämndens arbete med målgruppen barn och unga föreslås Socialnämnden nu under maj månad fatta beslut om nödvändiga neddragningar inom vuxenvården. Socialnämnden i Eskilstuna måste spara 12,5 miljoner kronor under nästa år.”
Man påstår från kommunens sida att man “måste” göra neddragningar på 12.5 miljoner nästa år. Neddragningarna är “nödvändiga”.
Så är det naturligtvis inte. Resurstilldelning till Socialnämnden vilar på politiska beslut. Det är Eskilstunas styrande koalition av moderater och låtsassocialdemokrater som spikat förutsättningarna. Om den politiska viljan finns kan självklart Socialnämndens tillföras resurser så att neddragningarna inte behöver göras.
Resurser kan tillföras antingen på så sätt att kommunen ökar intäkterna genom en – i detta sammanhang ytterst marginell – skattehöjning. Alternativt skulle resurser kunna tillföras Socialnämnden genom överföring från sektorer utanför Socialnämndens domäner.
Men kommunledningen framställer det som att resurser inte kan tillföras och att en “prioritering” måste göras – inom Socialnämndens verksamhetsområde!
Och utan att rodna ställer man så “målgruppen” barn och unga mot den utsatta grupp som man nu valt att genomföra en försämring för. Man spelar ut två behövande grupper mot varandra:
Vi ser att vi behöver lägga mer resurser på vårt arbete med barn och unga. Ska vi klara av det innebär det att Socialnämnden måste prioritera hur Eskilstunas Socialförvaltning som helhet ska bedriva sin verksamhet. Det betyder inte att de verksamheter som föreslås läggas ner inte är viktiga, men det betyder att vi är tvungna att välja var vi lägger mer av våra begränsade resurser, och i det här fallet behöver vi lägga en större andel av våra resurser på barn och unga.”
Vad man påstår är alltså att de verksamheter man nu ger sig på och lägger ner visserligen är “viktiga”, men att man kan inte hitta lämpligare angreppsmål! Och resurstillskott är något som man uppenbarligen ser som otänkbart!
Vidare flaggar man för att att Eskilstuna vad gäller missbrukarvården ämnar ansluta sig till ett kommunernas “race to the bottom”. I pressmeddelandet kan vi läsa:
Vi kan dessutom konstatera att vår missbruksvård för vuxna kostar mer än jämförbara kommuner. (…) Målbilden är att Eskilstuna vuxenvård (missbruk) ska vara på samma nivåer som vuxenvården i jämförbara kommuner.
“Målbilden” är alltså inte bestämd av en definierad önskvärd nivå på en kostnadseffektiv verksamheten, utan av hur lågt ner andra kommuner lyckats pressa ner kostnaderna. Naturligtvis försöker här kommunens talespersoner antyda att det finns ett utrymme för “effektivitetsökning”, och att det egentligen inte handlar om en social nedrustning. Vilket naturligtvis är båg. Det handlar ju inte om att verksamhet reformeras utan om att verksamhet tas bort!
Dessutom framstår det som mycket oklart vad man menar med att “arbetet med barn och unga” ska prioriteras av Socialnämnden. Det borde betyda att 12,5 miljoner ska överföras till detta område. Men samtidigt påstås ju att Socialnämnden ska “spara” 12,5 miljoner. Inget sägs om hur “arbetet med barn och unga” ska förstärkas med 12,5 miljoner. Handlar det om förstärkningar utanför Socialnämndens område? Finns det någon konkret plan överhuvudtaget?
Faktum är ju att de neddragningar som nu genomförs i kommunerna runt om i landet rutinmässigt omges av dimridåer. Horder av så kallade kommunikatörer har anställts för att “sälja” försämringarna till allmänheten. I Eskilstuna såg vi nyligen hur man från kommunens sida motiverade sparkandet av en stor grupp personal på förskolorna. Den nog i kommunrepresentanternas egna ögon listiga motiveringen var att antalet barn förväntas sjunka. Därför valde man att genast slå till, förespeglande att det man gjorde var en självklar anpassning till ett förändrat läge.
Detta samtidigt som larm om orimligt stora barngrupper hörts och hörs över hela landet. Och samtidigt som i andra sammanhang nödvändigheten av massiva satsningar på förskolan och skolan framförs. Men Eskilstuna kommuns ledning drog inte slutsatsen att en temporär minskning av antal barn gav en välkommen möjlighet att permanent uppnå mindre barngrupper och höja ambitionsnivån inom förskolan. Nej, kvickt som attan högg man in och sparkade personal.
Om vi höjer blicken, och det bör vi göra, måste man naturligtvis också nagelfara hur resurserna idag prioriteras i samhället som helhet. På senare tid har vi sett hur kraftbolagens inkomster ökat dramatiskt. Detta beroende på marknadssituationen på den europeiska kontinenten. Vi ser också hur den militaristiska vågen resulterat i beslut om en – i enlighet med NATO:s direktiv – oerhört kraftig militär upprustning. Och länge har en ökning av den andel andel som samhällets rika lägger beslag på nu pågått. Antalet miljardärer ökar och antal miljarder i deras fickor likaså. Klyftan mellan vanliga löntagare och välbeställd medelklass har också ökat.
En annan trend, som verkat sedan sedan slutit av 80-talet – har varit en krympande offentlig sektor. Både vad gäller verksamhet, andel sysselsatta och utjämnande inkomstöverföringar. Den socialdemokratiska ledningen har slagit följe med de öppet borgerliga, och stämt in i lovsången till nyliberalismen.
Det politiska tillståndet i Eskilstuna speglar väl trenden i riket. Moderater och låtsassocialdemokrater går i armkrok, och deras främsta företrädare, Jari Puustinen och Jimmy Jansson, har ju dessutom agerat spjutspetsar såtillvida som de i riksmedier öppet förordat att M och S bör bilda en samlingsregering.
Den låtsassocialdemokratiska ledningen med Jimmy Jansson i spetsen kan idag bekvämt gömma sig bakom Puustinens och moderaternas principiella vägran att i något sammanhang gå med på en kommunalskattehöjning.
Någon aldrig så liten skattehöjning kan det därför aldrig bli tal om så länge nuvarande styre i Eskilstuna kommun består.
Den välbeställda medelklassen regerar i Eskilstunas stadshus. Och när det ska prioriteras så riktas slagen mot samhällets mest utsatta.
I medierna ställs ibland frågan varför franska arbetare och löntagare vägrar vika ned sig inför den borgerliga regeringens attacker. Frågan vi bör ställa är: Varför tillåter vi i Sverige dessa ständiga attacker på välfärd och offentlig verksamhet?
De nu planerade nedläggningarna och nedskärningarna i Eskilstuna får inte passera utan motstånd!
Försvara välfärden och omsorgen! För ökad jämlikhet! Nej till militarismen!
