I dagarna firade SvD:s Peter Wennblad – likt övriga västerländska media1:
Assads fall är ett slag i mellangärdet på såväl Iran som Ryssland. Och en stor strategisk och taktisk framgång för Israel. Israels framgångsrika krigföring i Libanon slog ut större delen av det Iranstödda Hizbollahs militära förmåga, och maktskiftet i Syrien är en direkt konsekvens av det. Iran tappar nu geografisk markkontakt med sin libanesiska proxymilis, vilket gör det ännu svårare att bygga upp den militära förmågan igen.2
Att inte ens ett ord ägnas åt att förklara de 13 år av massiv västerländsk proxykrigföring som utförts mot Syrien, är överflödigt att påpeka. Det har resulterat i åtminstone en halv miljon dödade syrier, miljontals flyktingar, och ett ruinerat land. Förvänta er inga ursäkter eller skadestånd.
Faktum är att denna historik, och propagandan som mobiliserades under perioden, är så gott som okänd i västerländsk kultur.3
Idag inleddes den nya fasen: ohöljd aggression. Israeliska ockupationstrupper befinner sig i skrivande stund några tiotal kilometer från den syriska huvudstaden,4 och har tillsammans med turkiska och amerikanska attackjets utfört hundratals bombardemang mot Syrien.5
Notera att detta är ett skolbokexempel på aggression. Att ens tänka tanken på att detta skulle godkännas av FN:s säkerhetsråd är en önskedröm; helt enkelt en irrelevant distraktion i den kultur av aggression som tas för given av västerländsk press och eliter.
1. För exempel, se min artikelserie “Dagens Propaganda” i Globalpolitics.
2. SvD, Peter Wennblad, 10 dec. 2024.
3. För ett mycket litet urval, se Geopolitical Economy, Ben Norton, 7 dec. 2024.
4. Middle East Eye, “Syrians say Israeli army within 25km of capital Damascus”, 10 dec. 2024.
5. Antiwar, Jason Ditz, “US, Israel and Turkey Launch Airstrikes in Syria After Cheering Regime Change”, 9 dec. 2024.
