Denna text är ett uttalande antaget av den internationella sammanslutningen Progressive International.
*****
För 68 år sedan ägde Bandungkonferensen i Indonesien rum. Det var ett möte mellan folk i Asien och Afrika för att skapa enhet bland länder som nyligen frigjort sig från kolonialmakterna och den lade grunden för skapandet av Alliansfria rörelsen de Icke-Allierade Staternas rörelse (NAM) sex år senare.
På konferensen samlades 29 nationer som representerade mer än halva jordens befolkning. De västliga kolonialmakterna var uttryckligen förbjudna att delta så att de närvarande kunde diskutera gemensamma angelägenheter för båda kontinenterna: suveränitet, rasism, nationalism och kampen mot kolonialvälde.
I sitt tal angav Kinas utrikesminister Zhou Enlai konferensens mål:
De asiatiska och afrikanska länderna, som motsätter sig kolonialism och försvarar nationellt oberoende, värdesätter högt sina nationella rättigheter. Folken i alla beroende länder borde åtnjuta rätten till självbestämmande och borde inte utsättas för förföljelse och slakt. Folk, oavsett ras eller färg, borde alla åtnjuta fundamentala mänskliga rättigheter och inte utsättas för diskriminering.”
I rädsla för denna grundläggande jämlikhet mellan folk och nationer försökte USA:s och Storbritanniens regeringar undergräva den Afrikanska-Asiatiska enheten. Britterna pressade till exempel Ghana och Singapore, fortfarande under brittiskt styre, att inte närvara i Indonesien. De båda västmakterna påverkade också debatten för att hindra en resolution som enligt brittiska UD kunde vara “fördelaktigt för kommunisterna eller skadligt för brittiska intressen.” De båda västmakterna var beslutna att “åstadkomma maximal skada” på det kommunistiska Kina. Brittiska regeringen körde en stor propagandakampanj och uppmanade delegater att “stå emot kontroversiella förslag med krav på utökad suveränitet.”
Trots kolonialmakternas inblandning blev konferensen en framgång. Ett resultat var skapandet av de tio Bandung-principerna:
- Respekt för fundamentala mänskliga rättigheter och principerna i FN-stadgan
- Respekt för alla nationers suveränitet och territoriella integritet
- Erkännande av alla rasers jämlikhet och jämlikhet för alla nationer, stora eller små
- Att avstå från intervention eller inblandning i andra länders inre angelägenheter
- Respekt för varje nation att försvara sig, enskilt eller kollektivt, i enlighet med FN-stadgan
- Avstå från anslutning till försvarsallianser i stormakternas intresse och avstå från ett lands påtryckningar på andra länder
- Avstå från hot eller användning av våld mot den territoriella integriteten eller oberoendet hos något land
- Avgöra alla internationella skiljaktigheter med fredliga medel som förhandlingar, förlikning, skiljedom eller juridiskt avgörande liksom andra fredliga medel i enlighet med FN-stadgan
- Främjande av gemensamma intressen och samarbete
- Respekt för rättvisa och internationella åtaganden
Dessa principer är lika relevanta idag som 1955. Ännu en gång börjar folken i det globala Syd, som representerar 80 procent av världens befolkning, att hävda sin rätt, uppmana till fred, suveränitet och principiell icke-anslutning.
Brasiliens president Lula finns bland dem som ger uttryck för dessa krav, förnyar Latinamerikansk och Karibisk integration, föreslår en fredsgrupp för Ukraina och utmanar US-dollarns dominans i internationell handel.
Och han är långt ifrån ensam. Ett återuppväckt program för icke-allians föds och reflekterar den fortsatta kampen för att skapa en ny världsordning – att skapa nya internationella institutioner som förkastar Kalla Krigets noll-summe mentalitet och bygger basen för samarbete och fred.
Historien går inte framåt rätlinjigt. Den går zick-zack. Men andan från Bandung lever vidare i folkens önska att leva i fred, värdighet och ömsesidig respekt. [Och för närvarande leds gruppen av Kuba, som revitaliserar rörelsen.]
The Progressive International Secretariat 230422
Översättning: Zoltan Tiroler
Uttalandet har tidigare varit publicerat på Svensk-Kubanska Föreningens hemsida.
