100 dagar av krig, 100 dagar av ofattbart, oförsvarligt våld och lidande. En judisk manifestation för omedelbart eldupphör i Gaza arrangerad av Judar för israelisk-palestinsk fred i Bältesspännarparken i Göteborg 14 januari 2024. Här är det tal som Katarina Katz höll:
När vi valde den här platsen för vår manifestation tänkte vi bara på var i staden den är belägen. Men titta ett ögonblick på statyn bakom er. Den föreställer något som enligt myten förekom i det forntida Sverige. Två män, fastspända vid varandra med ett bälte, hugger varandra med knivar, tills en av dem är död – och då är sannolikt även “segraren” dödligt sårad. Om de inte bryter mot tradition och regler och tar sig loss överlever ingen av dem.
Det är svårt, mycket svårt att stå här och tala idag. Det är svårt, först och främst, för att det som pågår, och idag har pågått i 100 dagar, är så ohyggligt. Mer än 23 000 döda palestinier i Gaza, majoriteten av dem civila, 2 av 5 bland offren är barn. Fler, kanske tredubbelt fler sårade och i behov av vård – samtidigt som 27 av 36 sjukhus är helt förstörda och det saknas mediciner, smärtlindring, förbandsmaterial, till och med rent vatten.
Gazaborna tvingas lämna allt och fly gång på gång till områden som sägs vara säkra men inte är det. Bara en liten rännil av mat, vatten och medicin har tillåtits komma in så förutom bomber och beskjutning drabbas två miljoner Gaza-bor av svält och epidemier. Hjälporganisationer – Röda Korset, Läkare utan Gränser, WHO – alla larmar de alltmer desperat om en humanitär katastrof.
Omvärlden inklusive Sveriges regering måste kräva: Eldupphör nu! Omedelbart stopp för attackerna mot civila i Gaza!
Det kommer skrämmande, hotfulla, avhumaniserande uttalanden från höga israeliska politiker och militärer. De uppmanar till massdödande eller hotar med fördrivning, ett nytt Nakba. Hela Gazas befolkning tillskrivs ett kollektivt ansvar för Hamas ogärningar trots att majoriteten av dem inte ens hade rösträtt vid det senaste valet, 2006, där Hamas kom till makten.
Israelisk TV och de största tidningarna visar inte befolkningen vad som verkligen händer i Gaza. Att de tre israeler ur gisslan som lyckats fly dödades av sina landsmän avslöjar också hur soldaterna agerar, hur alla Gaza-bor som inte kunnat eller velat följa uppmaningarna om evakuering automatiskt betraktas och behandlas som terrorister. Det kommer förfärande uppgifter om övergrepp under markinvasionen.
I skuggan av kriget har också de bosättarnas och arméns våld på Västbanken eskalerat från den redan höjda nivå det nått sedan valet 2022 – sedan kriget började har 300 palestinier där dödats och mer än 100 familjer fördrivits från sina hem.
Den israeliska regeringen säger att attackerna mot Gaza är ett svar på Hamas massaker den 7 oktober då 1200 israeler mördades. Inget kan rättfärdiga mord på obeväpnade människor, stympningar och våldtäkter eller att ta människor som gisslan. Den gisslan som hålls i Gaza måste friges! Men ett brott rättfärdigar inte ett annat.
För judar runt om i världen, inte bara i Israel, utan även för oss, rev den 7 oktober djupt i såren i vårt kollektiva minne, i trauman från århundraden av förföljelse som kulminerade med Förintelsen. Hur stark den känslan är kan vara svårt att förstå för den som inte erfarit den.
Upplevelsen stärks när vi judar av alltför många tillskrivs ett kollektivt ansvar för Israels krig och ockupation.
Vi i Judar för israelisk-palestinsk fred är mycket medvetna om att ordet “antisemitism” missbrukas, används även om saklig, legitim kritik mot Israel, men även verklig antisemitism har ökat. När synagogor och butiker eller restauranger ägda av judar angrips, när judiska skolbarn trakasseras, då är det antisemitism.
Den 7 oktober måste ses i kontexten av 56 år av ockupation, av 16 års blockad mot Gaza. Inte för att urskulda, absolut inte, utan för att en sådan analys behövs för att kunna se en väg ut ur våldsspiralen.
Hamas begick ett trefalt brott: För gärningen i sig men också för att de måste ha insett att Gazas civilbefolkning skulle drabbas av en blodig vedergällning.
Därutöver försvagades också de redan innan alltför få och hårt trängda människor och grupper som i Israel arbetar för slut på ockupationen, för fred och lika rättigheter.
Det finns ändå modiga individer och grupper i Israel som går emot strömmen och protesterar mot kriget trots att de kallas “landsförrädare”, trakasseras av polis och hotas av högeraktivister. Redan i oktober publicerade, till exempel, 30 israeliska organisationer krav på ett omedelbart stopp på bombningarna och humanitär hjälp till Gaza.
Människorättsorganisationer som B’tselem och Standing Together kräver – liksom vi – eldupphör genast. Rabbis for Human Rights och Zazim fortsätter att försöka skydda palestinska bönder på Västbanken med sin närvaro.
Nästan 700 israeliska akademiker skrev nyligen ett brev till Internationella Domstolen, ICJ, till stöd för Sydafrikas anklagelse om folkmord. Igår, 100 dagar efter 7 oktober, hölls stora demonstrationer mot regeringen och det har då och tidigare också hållits ett antal mindre demonstrationer mot själva kriget trots att polisen konsekvent vägrar ge tillstånd och upplöser dem med våld.
Judar i många länder protesterar mot att våldet mot civila i Gaza sker i vårt namn och vi i Jipf vill förena våra röster med deras. Vi protesterar inte TROTS att vi är judar utan FÖR ATT vi är judar.
Våra judiska värderingar är inte förenliga med orätt, brutalitet och med den israeliska regeringens brist på respekt för mänskligt liv och värdighet.
Vi protesterar mot antisemitismen och vi vill inte att världen ska glömma vårt lidande, men vi vägrar att låta den användas på det sätt Israels regering gör. Även vi säger: Aldrig mer – Aldrig mer mot någon.
Det finns så många komplikationer. Men en människosjäl måste kunna hysa två sorger, två upprördheter och två tankar samtidigt. I slutändan gäller det enklaste som också är det svåraste – att alla människoliv är lika mycket värda. Var gång en människa dödas – palestinier eller jude – trasas världen sönder.
15 miljoner människor, israeler och palestinier, är sammanbundna på en yta ungefär så stor som Småland. Två folk, två språk, två nationella identiteter, två kollektiva minnen av både hopp, längtan och trauman. Många av dem accepterar att båda måste kunna leva där, i fred och frihet.
Andra, hatiska nationalister och fundamentalister driver på i riktning mot ömsesidig död och förstörelse – som bältesspännare. Men medan bältesspännare var ungefär lika starka och hade samma vapen råder en enorm skillnad i styrka, makt och beväpning mellan ockupationsmakten och de ockuperade.
Även om båda folken måste ta sig loss ur bältet av hat, fruktan och hämnd ligger mycket större ansvar på den starkare parten, Israel.
Varje väg mot fred kräver att ockupationen upphör.
Finns det då något hopp för fred och frihet, människorätt och demokrati för båda folken, det palestinska och det israelisk-judiska?
Journalisten Meron Rapoport skrev i den israeliska vänstertidningen Local Call:
Judar och palestinier står idag närmare avgrunden än vi varit på 75 år och om Israel hänger sig åt en fullskalig Nakba kan det störta ner oss alla i den. Men det är också viktigt att minnas: När du står vid randen av en avgrund är det fortfarande möjligt att se en skymt av den andra sidan.”
Kanske gäller även för folk vad poeten Gunnar Ekelöf skrev om människan:
Det som är botten i dig är botten också i andra. Svårt att vänja sig vid sig själv.
Svårt att vänja sig av med sig själv.
Den som gör det skall ändå aldrig bli övergiven. Den som gör det skall ändå alltid förbli solidarisk.
Det opraktiska är det enda praktiska i längden.
Talet som Katarina Katz höll den 14 januari har också varit publicerat i nättidningen Internationalen.
