Börsbolagen kommer att dela ut rekordsummor till ägarna i vår, ändå finns det inga pengar till löneökningar, enligt de av aktieägarna tillsatta direktörerna. Lars Henriksson kommenterar den avtalsrörelse som börjar i januari.
Lars Henrikssons artikel har tidigare varit publicerad i nättidningen Internationalen.
*******
Den 19 december lämnade fackföreningarna inom industrin över sina blygsamma krav inför 2025 års avtalsförhandlingar, 4,2 procents löneökningar på ett år.
Arbetsgivarnas svar var som vanligt reflexmässigt: “På tok för mycket.” Dessutom var Teknikarbetsgivarna märkbart oroade över att kravet på kortare arbetstider åter nämndes, väckt av såväl Vårdförbundets strejk som socialdemokraternas försök att fånga upp opinionen. De menade att eventuella sänkningar som genomförs på politisk väg skulle medföra att de redan avtalade sänkningar skulle strykas, det vill säga att företagen skulle få tillbaka de löneökningar som olika fack fått igenom sedan många år genom att byta dem mot löneökningar.
De hårt centraliserade avtalsförhandlingarna, som sedan 90-talet sker kring Industriavtalets så kallade “märke”, har förutom en permanent vinstexplosion inneburit att tjänstemännen dragit ifrån arbetarna. Framför allt är det de växande chefshierarkierna som gynnats.
För LO-förbundens arbetare har det däremot medfört att de lokala löneförhandlingar, som innan Industriavtalet var en viktig del av den lokala fackliga kampen, i princip förlorat sin betydelse för lönerna och den fackliga aktiviteten på golvet.
Därför är det inte förvånande att affärstidningarna redan nu spår att aktieutdelningarna i de stora företagen kommer att nå rekordnivåer nästa år.
– 380 miljarder på väg, jublar Dagens Industri.
Och konstaterar att en klar majoritet av storbolagen höjer utdelningen – vissa med hela 60-70 procent. I vanlig ordning kommer med all sannolikhet också företagens ledningar att belönas för dessa väldiga bedrifter med bonusar som slår nya rekord.
Allt medan direktörerna ojar sig för lönekrav som inte ens kompenserar de arbetande för de prishöjningar som derars medlemsföretag genomfört de senaste åren.
Till den svenska avtalsritualen hör också att LO efteråt går ut med sin årliga jämförelse som visar att direktörslönerna dragit ifrån arbetarlönerna ännu ett steg och att LO:s ordförande med darr på rösten hotar med att om företagen inte “tar samhällsanvar i fortsättningen” så kommer LO:s medlemsförbund inte att fortsätta ta ansvar genom låga lönekrav. Som när Susanna Gideonsson för ett år sedan hytte med näven och krävde stopp för “oansvariga löneökningar i företagens ledningar” och hotade med en ”skakig avtalsrörelse” om det gick ”en krona mer till en direktör än till en arbetare.” Vilket det som bekant gjorde utan att någon direktör därför blev det minsta skakad.
Lars Henriksson
Lästips: Direktörerna drar ifrån – LO tittar på – Internationalen, 20 januari 2023.
