När Michail Gorbatjov nu har gått ur tiden, 91 år gammal, står det klart att Ryssland är i enormt behov av en ny “perestrojka”. Men till skillnad från Gorbatjovs toppstyrda försök att reformera samhället, måste den nya ombyggnaden börja underifrån om den ska lyckas.
Debattartikelns författare är Aleksej Sachnin och Per Leander. Den förre är är bosatt i Moskva. Han tillhör den socialistiska oppositionen och är känd som aktiv antimilitarist och kritiker av den ryska regeringens krig i Ukraina. Per Leander är Rysslands-expert, författare och skribent på tidningen Internationalen.
Artikeln har tidigare varit publicerad i Internationalen. I eFOLKET var en artikel om Gorbatjov publicerad 31 augusti 2022.
*****
På ett nästan skrämmande symboliskt sätt sammanfaller Michail Gorbatjovs död med flera historiska händelser och märkesdagar. Den siste sovjetledaren lämnade oss exakt hundra år efter att Sovjetunionen bildades 1922. Dessutom dog han nästan samtidigt som två andra av Sovjetunionens “dödgrävare”, det vill säga det självständiga Vitrysslands förste president Stanislav Sjusjkevitj och det självständiga Ukrainas förste president Leonid Kravtjuk, som båda gick bort tidigare i år. De två som tillsammans med Rysslands förste president Boris Jeltsin bakom ryggen på sina folk beslutade att upplösa Sovjetunionen och göra Gorbatjov arbetslös.
Under de sista åren av sitt liv fick Michail Gorbatjov även bevittna hur hans politiska arv föll sönder. När han höll sitt avskedstal till de sovjetiska folken i samband med unionens upplösning i december 1991, förklarade han att hans beslut att frivilligt lämna ifrån sig makten innebar att landet skulle skonas från blodiga konflikter. “Kalla kriget är slut, och den kapprustning och vansinniga militarisering som har snedvridit vårt lands ekonomi och moral är över”, konstaterade han som exempel på det positiva som han trots allt hade åstadkommit. Men idag, 30 år senare, ligger de två största före detta sovjetrepublikerna i krig med varandra, och kärnvapenhotet har kanske aldrig varit så påtagligt.
Lika mycket som han var respekterad i väst, blev Gorbatjov med tiden föraktad av sina egna landsmän. Ryska nationalister så väl som kommunister har alltid beskyllt den siste sovjetledaren för att vara en landsförrädare. Det är dock en orättvis anklagelse. Gorbatjovs mål var hela tiden att rädda Sovjetunionen, vilket också visade sig vara vad en majoritet av den sovjetiska befolkningen önskade enligt den folkomröstning som hölls våren 1991, då i princip alla sovjetfolk med undantag av balterna och georgierna, röstade för att bevara unionen i det första fria val som någonsin hade hållits i landet.
Bland många vanliga ryssar har Gorbatjov också fått skulden för de liberala reformer som efter Sovjetunionens fall kastade miljoner människor i fattigdom. Även detta är en orättvis anklagelse. Det var Boris Jeltsin som ansvarade för kapitalismens brutala införande i Ryssland efter att Gorbatjov förlorat makten, och Gorbatjov själv var en av de hårdaste kritikerna av denna “chockterapi”. Den siste sovjetledaren verkar ha hållit fast vid vissa socialistiska ideal, och till skillnad från de flesta andra av nomenklaturan blev han själv ingen oligark eller dollarmiljardär, utan levde ett relativt blygsamt liv efter att ha dragit sig tillbaka.
Samtidigt ska vi inte bortse från det ansvar Gorbatjov ändå hade för att det blev som det blev, och de misstag han begick. Den siste generalsekreteraren hade inte tagit sig till toppen av kommunistpartiet genom öppna politiska strider och debatter, utan han hade formats av de hemliga intriger som utmärkte den sentida sovjetapparaten. Han visste hur man skulle manövrera mellan olika grupperingar inom nomenklaturan, och han hade inget direkt intresse av demokrati. Gorbatjov kunde manipulerade massan genom propaganda, men han trodde inte på att mobilisera folket som en verklig kraft i samhället.
Till en början hade han haft ett brett folkligt stöd för sina reformidéer och en demokratisk gräsrotsrörelse som dominerades av vänsterkrafter växte snabbt fram i Sovjetunionen. Men Gorbatjov ville inte samarbeta med denna rörelse, och som ett resultat av detta förlorade han snart allt folkligt stöd. Gorbatjovs ideologiska förkunnelse om “glasnost” syftade på öppenhet och yttrandefrihet. Men i realiteten blev det bara en ny form av propaganda, som inte alls släppte fram några nya röster, utan såg till att med samma typ av trakasserier och censur som alltid hade funnits, tysta dem som försökte kritisera reformerna och hur de genomfördes.
När han introducerade sin “perestrojka” – ombyggnad – med en plan för försiktiga marknadsreformer, lutade han sig på de byråkrater och teknokrater som han var van att samarbeta med. På så sätt kunde de kooperativ som skapades fortsätta vara toppstyrda och blev i realiteten verktyg för de röda direktörerna att pumpa resurser från staten och det samhälleliga direkt i sina egna fickor. Unga karriärister inom kommunistpartiet, som den blivande oligarken Michail Chodorkovskij, utnyttjade detta till fullo. De använde sina kontakter och maktpositioner till att samla på sig enorma rikedomar, medan arbetarna på företagen inte alls fick det inflytande de hade blivit lovade.
Även inom den politiska apparaten var de reformer Gorbatjov genomförde toppstyrda. Det nya parlamentariska system som han introducerade var i praktiken inte representativt för folket, utan bestod av de lokala partitopparna, militärer och KGB, samt inte minst direktörerna för de nya halvprivatiserade företagen. Det fanns i princip inga folkvalda politiker i parlamentet, och de beslut som togs fattades av den alltmer avideologiserade och cyniska eliten. Nomenklaturan hade inget intresse av demokratisering, utan såg i stället en möjlighet att bryta med den kommunistiska ideologins begränsningar och att berika sig själva genom att skynda på privatiseringen.
Samtidigt blev de miljoner vanliga sovjetmedborgare som först hade trott på Gorbatjov men inte hade fått vare sig någon demokrati eller ett större socialt välstånd, alltmer desillusionerade och trötta på generalsekreterarens intriger. Till sist hade den siste sovjetledaren inte kvar något stöd vare sig hos folket eller hos den alltmer förborgerligade eliten. De ville inte längre ha den försiktig ombyggnad av samhället, som Gorbatjov hade föreställt sig som en sorts socialdemokratisk blandekonomi med en stark välfärdsstat, och istället kollapsade hela byggnaden.
Perestrojkans misslyckande stärkte nomenklaturan, som utöver sitt monopol på makten nu kunde berika sig på att stycka upp de statliga egendomarna. Men den nya auktoritära kapitalismen löste inte de problem som den sovjetiska regimen hade stått inför.
Kapitalismens införande i Ryssland ledde till nya ekonomiska kriser, stagnation och slutligen till ett nytt storkrig. Stående vid katastrofens rand är det ryska samhället idag i enormt behov av en ny “perestrojka”. Men denna gång kan Gorbatjovs typ av reformer från ovan inte stå som modell för ombyggnaden. Den här gången måste de miljoner vanliga människor, vars röster alldeles för länge har tystats, få bli delaktiga i projektet.
Aleksej Sachnin och Per Leander
T.v: Alexej Sachnin. Foto. Per Leander. T.h: Per Leander. Pressens bild /Jonatan Johansson.
