Jag tror att vi alla har den där känslan ibland att, jösses vad gammal jag blivit. För mig infinner sig den känslan oftast när jag ser åldern på en skiva, och ju äldre jag blir desto fler skivor påminner mig om att åren flyger förbi. Varje år är jublieumsår för en mängd skivor, och i två delar tänkte jag uppmärksamma två album som släpptes 1994. Dessa album betydde mycket för mitt femtonåriga jag, och är fortfarande betydelsefulla så här 30 år senare.
Del 1. Rancid – Let’s Go
Mycket finns att säga om Rancid och mycket har sagts om dem, inte så konstigt med tanke på deras 33 år långa karriär med 10 studioalbum i bagaget. Under 90-talet blev Rancid ett av de stora namnen inom punken, framför allt med albumet …And Out Come The Wolves som släpptes 1995. Vissa menar på att bandet blev mainstream då, att de sålde ut sig själva. För mig är det dock ointressant vad folk har för tankar om det.
Frontmannen Tim Armstrong har förvisso gjort en enorm klassresa och är god för många miljoner dollar idag. Men… han har jobbat sig till det själv. Den ständiga frågan är, får man tjäna pengar på punk? Man kan givetvis vara idealist och svara blankt nej på den frågan, men då bör man kanske inte själv sälja gamla punkskivor dyrt.
Men de där gamla uttjatade frågorna och tankarna kan vi ta en annan gång. Nu handlar det om att hylla Rancids andra studioalbum Let’s Go. Det har så klart kommit lite i skymundan mot det redan nämnda …And Out Come The Wolves som är favoritalbumet hos gemene man. Det är inte tu tal om att det är ett fantastiskt album men Let’s Go ligger ändå närmare mitt hjärta.
Albumet släpptes den 21 juni 1994 och var det första som den nya gitarristen, danskättade Lars Frederiksen medverkade på. Brett Gurewitz från Bad Religion producerade det och har efter det även producerat flera av bandets senare album. De 23 låtarna spelades in på bara sex dagar. Något som är häpnadsväckande idag är att skivan innehåller 23 låtar, normalt sett brukar ett album innehålla 10-12 låtar idag.
Men Rancid har aldrig släppt ett album med färre än 16 låtar. Går man igenom låtarna på Let’s Go finns det så klart ett toppskikt med spår som Nihilism, Radio, Sidekick och Salvation, det är dessutom skivans fyra första låtar. Sen skulle det kunna bli lite anonymt och mediokert ju längre skivan snurrar, men det finns inte en enda låt här som jag skulle vilja vara utan. För med The Ballad of Jimmy & Johnny, Harry Bridges och Dope Sick Girl lyfter skivan åter till världsklass när den istället skulle kunna uppfattas gå på sparlåga.
När jag drar igång den här skivan och hör introt till inledande Nihilism, då vet jag att jag har 45 minuter av sprängande energi och väldigt mycket allsång framför mig. Det är något speciellt med produktionen, ljudbilden, trycket i virveltrumman samt de alltid så slingriga basgångarna signerat Matt Freeman. Det är svårt att sätta fingret på det men det tilltalar mig så enormt mycket.
Sen har vi så klart Tims något sluddrande sång, Lars superamerikanska dialekt och den brötiga sången från Matt, de kompletterar varandra bra även om Tim står för den mesta av sången. Det kanske blir ärligast så eftersom han skrivit de flesta texterna som ofta handlar om hans uppväxt, en uppväxt som inte alltid var spikrak.
Då runt 1994-1995 var det många stora skivbolag som drog i Rancid, bland annat Madonnas Maverick Records, enligt rykten ska hon ha skickat nakenbilder till bandet för att försöka locka över dem dit. Men Rancid stannade kvar på Epitaph Records och har släppt alla sina album där samt på det egna bolaget Hellcat Records.
