Från och med juni höjs lönekravet för arbetskraftsinvandring till 90 procent av medianlönen. Det innebär att den som kommer till Sverige för att arbeta måste tjäna minst 33 390 kronor i månaden. Beslutet, som är resultatet av en överenskommelse mellan regeringen och Sverigedemokraterna, presenteras som ett sätt att komma åt fusk och exploatering.
Det låter rimligt. Nästan självklart. Men det väcker en fråga som inte längre går att ducka för: om detta är den lägsta nivå som anses acceptabel för att människor inte ska utnyttjas – vad säger det då om alla de människor som redan arbetar i Sverige för betydligt mindre?
Är svenska arbetare i praktiken andra klassens medborgare? Frågan är brutal, men nödvändig. För om staten nu slår fast att löner under denna nivå riskerar att vara ett uttryck för exploatering, hur ska vi då förstå att undersköterskor, lagerarbetare, butiksanställda och städare dagligen går till jobbet för löner som inte ens når upp till den gränsen? Vad är det vi egentligen säger till dem? Att deras arbete inte är värt lika mycket? Att deras levnadsstandard är mindre viktig? Att de ska acceptera villkor som politiken samtidigt markerar som otillräckliga i andra sammanhang?
Det som nu sker blottlägger en dubbel standard som länge funnits där, men sällan uttalats så tydligt. Löner som anses för låga när det gäller arbetskraftsinvandrare är samtidigt fullt acceptabla för den egna befolkningen. Det är inte bara motsägelsefullt, det är ett systemfel. Och det är ett systemfel som i praktiken skapar ett A- och ett B-lag på arbetsmarknaden, där det ena ska skyddas från dåliga villkor medan det andra förväntas leva med dem.
Och mitt i detta måste en annan, minst lika obekväm fråga ställas: hur kunde det bli så här? Hur kunde den svenska fackföreningsrörelsen, som en gång var en av världens starkaste kraftsamlingar för arbetarnas rättigheter, misslyckas så totalt med att bevaka sina medlemmars intressen?
För någonstans längs vägen har något gått sönder. Facken, som byggde sin styrka på principen att arbete ska gå att leva på, har i praktiken accepterat en utveckling där stora grupper medlemmar fastnar i låglönefällor, deltider och otrygga anställningar. Samtidigt som man försvarar den svenska modellen i teorin, har verkligheten för många arbetare blivit allt mer avlägsen från just den modellens löften.
Det handlar inte om en enskild förhandling eller ett enskilt avtal. Det handlar om en långsam förskjutning där ribban för vad som anses vara en rimlig lön har sänkts. Inte över en natt, utan steg för steg, tills det som en gång var oacceptabelt blivit normalt. Och när politiken nu sätter ett tydligt lönegolv för arbetskraftsinvandring, blir kontrasten smärtsamt tydlig: det som anses vara ett minimum i ett sammanhang är långt ifrån verkligheten i ett annat.
Detta är inte en fråga om att ställa människor mot varandra. Det är inte invandrade arbetare som är problemet, lika lite som det är svenskfödda arbetare. Problemet är ett system som accepterar att arbete inte längre garanterar värdighet. Ett system där löner pressas nedåt samtidigt som ansvaret för konsekvenserna individualiseras.
Och kanske är det just därför frågan om andra klassens medborgarskap känns så träffande. För när människor arbetar heltid, ibland mer, och ändå inte når upp till den nivå som staten själv definierar som ett minimum för att undvika exploatering, vad är de då, om inte just nedprioriterade?
Om politiken menar allvar med att bekämpa exploatering räcker det inte att sätta gränser för dem som kommer hit. Då måste man också ta ansvar för dem som redan är här. Då måste lönerna i låglöneyrken höjas, heltidsarbete bli norm och arbetsvillkoren stärkas på riktigt. Och då måste också fackföreningsrörelsen återta sin roll som en kraft som driver utvecklingen framåt, inte bara förvaltar det som blivit kvar.
För annars kvarstår frågan, lika obekväm som ofrånkomlig: om detta är nivån som anses rimlig för vissa, varför gäller den inte för alla? Och vad säger det egentligen om värdet på arbete i Sverige i dag?
Kari Parman
Oberoende debattör
Lästips:
Vi borde ha en minimilön på 33 390 kronor i månaden – eFOLKET, 10 mars 2026
