Ni som läser mina inlägg i eFOLKET märker att jag blandar vilt mellan högt och lågt, mellan seriöst och nonsens. En del är på blodigaste allvar. Annat är lika allvarligt med döljer sig nödtorftigt under satirens förhoppningsvis giftiga täckmantel.
Även det som är nonsens kan ha en underton av allvar. Eller som jag sa en gång i kommunfullmäktige för 100 år sedan då jag hade en debatt med en moderat:
“Jag är aldrig så allvarlig som när jag skämtar”.
Ibland halkar jag in på ett ämne på ett bananskal, för att sedan halka vidare in på diverse sidospår.
Härom kvällen blev jag sittande framför TV:n, SVT2, för att kolla ett program som heter “Minun ääni”. Det är finska och betyder “Min röst”. Jag blir lite förbryllad, för i tidningen står det att programmet heter “Minun ääni”, med i studion står det “Min ääni” på en skylt bakom programledaren.
Ett lite lagom småmysigt program där man under lättsamma former försökte reda ut skillnaden mellan att vara “Finlandssvensk” och “Sverigefinne”. En distinktion som jag faktiskt aldrig reflekterat över tidigare.
Programledaren Jasmine Lindberg hade bjudit in ståuppkomikern Janne Grönros, som är verksam både i Finland och i Sverige. Den andra gästen var allas vår mysfarbror Mark Levengood. En trevlig och oförarglig person som både har en härlig dialekt och en del allvarligt att berätta bakom den glittriga ytan.
De berättade om sina erfarenheter och hur “språkförbistringen” ibland kan ställa till spratt även fast man tror sig behärska både finska och svenska språket och dess nyanser.
För er som blir nyfikna – sök upp programmet “Mun ääni”. Se och lyssna med egna ögon och öron.
Nu till bananskalet
Jag minns inte sambandet. Men någon sa något i programmet som fick mig att tänka på telefonerna förr i tiden. Jag är född 1944 och minns våran telefon när vi bodde i Oxelösund. En sådan där svart telefon med nummerskiva.
Mitt minne är att när det ringde svarade man med telefonnummret – “144216”. 144216 var nämligen vårat nummer. Konstigt nog kommer jag ihåg det ännu denna dag.
Samma var det i min mammas föräldrahem. När det ringde svarade man med telefonnummret. Det var på landet. En bondgård som heter Vida i en liten ort som heter Bergshammar och som ligger lite utanför Nyköping. Jag har ett svagt minne av att man hade telefonnummer 9. På den tiden var inte telefon “var mans egendom”.
Varför gjorde man så? Varför svarade man med telefonnummret? Var det för att bekräfta att den som ringde hade slagit rätt nummer?
Om inte: “Ursäkta – då har jag kommit fel”, svarade den som ringde.
Idag svarar jag aldrig med telefonnummer. Det får bli:
“Hej, det är Rolf”, med glad stämma, eller något liknande glatt tillrop.
Jag skulle aldrig komma på tanken att svara:
“073 519###”. Man vill ju inte förknippas med ett nummer.
Rolf Waltersson
