Per Leander:
Flera fackförbund i Finland tar nu ut sina medlemmar i en politisk strejk under olika omgångar mellan den 31 januari till den 6 februari.
Strejken är en protest mot högerregeringens nedskärningar i välfärden och inskärningar av fackliga rättigheter. Konflikten har legat och jäst sedan i höstas, då den nytillträdda statsministern Petteri Orpo från borgerliga Samlingspartiet förkunnade sina planer på en sträng ekonomisk åtstramningspolitik.
Runt 100 000 personer, såväl arbetare som tjänstemän, kommer att delta i strejken, som beräknas slå hårt mot flera branscher i hela landet. Strejkerna omfattar industrin, transportsektorn, posten, skolor, daghem, hotell, restaurang och matbutiker, flyg, tåg och kollektivtrafiken, samt i viss mån även sjukvården.
Utöver strejkerna kommer det även att hållas demonstrationer runtom i landet, varav den största är planerad till Senatstorget i Helsingfors den 1 februari.
Trots omfattningen räknas strejken inte som en generalstrejk. Det menar Mika Helander som är arbetsmarknadsforskare vid Åbo Akademi. En generalstrejk utlyses av centralorganisationerna för en viss tid eller tills strejken får till stånd en förändring. Nu planerar olika delförbund strejker utifrån sina egna utgångspunkter utan central koordinering.
– När man har regelrätta strejker i samband med kollektivavtalsförhandlingar meddelar man om dem i god tid i förväg för att sätta fart på förhandlingarna, och så strejkar man tills man uppnår ett resultat. De här strejkerna är snarare politiska demonstrationer, säger Mika Helander till finska public service-kanalen Yle.
Per Leander
Artikeln har tidigare varit publicerad i nättidningen Internationalen.
Läs också:
Klasskamp mot höger- och borgarstyre – Finlands strejk är också vår!
