De röda tennisbanorna var torra och borde vattnas, men det var inga som ville spela i sommarhettan, så det kunde vänta. Mellan två lindar under ett färgglatt parasoll från GB glass, fanns trädgårdsbordet, vilket också fungerade som spelbord för poängpokern.
Henry hade öppnat läskedrycksautomaten i omklädningsrummet, låst upp och tagit ut myntmekanismen, hällt tillbaka en del av enkronorna och stoppat resten i fickan, satt in mekanismen igen, och låst den.
Henry kom ut med en Zingo med choklad.
“Zingo med choklad, gillar du den?” frågade Georg.
“Nej, jag dricker den ändå,” svarade Henry.
“Vem är det som börjar?”
“Den som frågar.”
Henry slog ut en klöver trea.
“Kliv över, såna har jag inga,” sa Georg.
“Jag tror det blir åska, det är tryckande.”
“Jag fick migrän när jag drack en kall päronsoda här om dan.”
“Jag får alltid huvudvärk när det blir för varmt.”
“Ingen som varit i kyrkan på senaste tiden?”
“Ursäkta, jag måste gå bakom knuten.”
“2 pinnar till Frid för spelet,” sa Georg som skötte protokollet. Georg lade ut nya kort under det att cigarillen vippade i munnen.
“Skojar du? Här är väl ingen som går i kyrkan, förutom vid bröllop, dop och sånt.”
“Som min gamla morsa sa, lite Guds ord skadar inte.”
“Nu kommer det några.”
Borta vid grinden kom det tre olika personligheter. Alla i bar överkropp. En atletisk typ i solglasögon med spegelglas, en annan såg ut som en soffliggare, nyss utkommen i solen, klädd i för små badbyxor, och den tredje var liten till växten, brun som en pepparkaka. Han hade för stora shorts.
“Vi tänkte spela ett par timmar.” Den atletiske råkade tappa flera hundralappar ur plånboken, på trädgårdsbordet, bland de satsade enkronorna. Han sköt upp solglasögonen i pannan. Det var skugga under parasollet.
Georg tog ut cigarillen ur munnen, såg honom i ansiktet och sa:
“Lite för höga insatser för oss.”
“Vad kostar det i timmen?”
“Tjugi spänn. Hyra en bana, alltså,” sa Henry.
“Vi börjar med två timmar, så får vi se.”
Henry tog emot 40 kronor från atleten.
“Har du en hink, vi tänkte kyla lite dricka?”
“Det finns en läskedrycksautomat.”
“Vi har egen dricka.”
Korten samlades ihop, blandades och kuperades. Henry försvann, letade efter en hink.
“Jag var i kyrkan. Amber sjöng, och djävlar, hon var lättklädd. Hon är engelska.”
“Lättklädd i kyrkan, du snackar. De religiösa, brukar dom inte skyla sig, rädda för att visa minsta hud? Sexualfobister – till att börja med, och sen blir de som galna – får aldrig nog. En annan kanske är felinformerad?”
“Amber, bärnsten.”
“Frid, pastorn.”
“Vi måste vänta på Henry, ta det lugnt med korten.”
“Nu börjar tennisbönderna skyffla på. Det här kommer att bli nåt i hästväg.”
“Hörru, Henry, banan dammar nåt förbannat, hade du inte kunnat ge den en skur, innan dom ‘Tre från Haparanda’ satte igång?”
“Det kommer nog med skurar idag, och nog med det.”
“Nej, fan, enkronas poängpoker, jag vet inte, det här börjar kännas enfaldigt.”
“Dom har bråttom, vill väl bli av med hundralapparna, innan det blir åska.”
“Jan Sparring, han växte upp på barnhem med Skå-Gustav.”
“Nej, för fan. Det var ju Skå-Gustavs barnhem.”
“Du snackar. Det var han ‘gräv där du står’, Lindqvisten, som var rumskompis med Sparring.”
Gubbarna och ungarna satt och väntade på nästa giv.
Inne i herrarnas omklädningsrum stod Frid. Efter att ha tittat in i duschen på hinken, där kallvatten rann över ölburkar, hade han ur automaten köpt en kyld Zingo med choklad. Henry hade ju tagit en sån.
“Sluta gaffla, dela ut korten!”
“Kanske bror skulle följa med till kyrkan, lite andlig spis?”
“Sluta käbbla. Blanda till och kast ut korten!”
“Zingo med choklad,” sa Frid, “den smakar ruskigt. ”
“Tacka för det,” sa Henry.
Tennisklubben var avskild från övriga idrottsplatsen och gatan genom ett högt staket och en ligusterhäck. Bollar från de båda en tous cas-banorna kunde hamna ute på gatan, likaväl som på parkeringen; det blev gratisbollar till ungarna. Lindarna skyddade mot solen. I klubbstugan fanns två omklädningsrum med separata duschar. Stugan stod uppställd på halvmeters cementstolpar, och det var tillräckligt högt under, så ungar kunde krypa där. Ytterväggarna var i en mjölkgrön träpanel, med beige dörrar av masonit. Det platta taket var belagt med tjärpapp. Det hade lutning åt baksidan, så regn skulle rinna till takrännan. Framsidan, där affischtavlan satt, skyddades av det utskjutande taket.
Herrarnas omklädningsrum hade ingång från gaveln närmast huvudentréns grind. En tät rad av små kvadratiska fönster vette åt banorna. Därinne stod läskedrycksautomaten, på en vägghylla fanns en telefon, och bredvid den, en lista med abonnemangstider. Det gick att ringa lokalsamtal gratis, ett rikssamtal fungerade några sekunder, så man kunde säga numret, precis. Annars hade Henry nyckel till att öppna riksspärren. Omklädningsrummet för damer var tredjedelen så stort. Ingången till det låg på den andra gaveln. Där utanför fanns ett redskapsskjul, och en mindre grusbana med ett bollplank, att öva grundslag mot.
Frid hällde ur Choklad-Zingon i duschen. 2 kronor åt helvete, tyckte han och sköljde ur flaskan, fyllde på med kranvatten istället. Tennis, tänkte Frid, det är inte för såna som mig, nog för att jag begriper mig på det – men de här pajsarna, de är också fel ute – om någon av de vanliga som har abonnemang skulle komma nu och spela på den andra banan, hur tydligt skulle det inte då synas. Inga vanliga jobbare från fabriksgolvet svingar racketen här, antingen är de förmän, eller också kommer de från kontoret. Och ungarna som är med och spelar poängpoker, de hör inte heller hit. Man ser det på dem som kommer hit annars: på deras kläder, sättet att röra sig, deras motivation och målmedvetenhet, inte skulle någon av deras sort sätta sig här och spela poängpoker, tänkte han. Varken ungar eller vuxna. Se på clownerna som spelar nu. Nej, de andras ungar kommer med rätt märkesväskor och racketar. De spelar på abonnemangstider, och sen ger de sig iväg till något annat som de har planerat för i almanackan. Det är genomtänkt, allt är genomtänkt och planerat, från klippningen av tånaglarna i duschen, till valkarna i näven, som inte kommer av arbete, utan av att tennisracketens handtag snurrat runt i den, till vilket märke de har valt att ha på tröjbröstet. Nu när det är semestertider, då sätter de inte sin fot här. De har andra ställen att vara på. Han gick ut, satte sig i trädgårdsstolen bland de andra pokerspelarna, och sa till Wahlström:
“Schlaschla på.”
Frid spelade sedan en ojämn trumtakt på ena armstödet, en som den f d snickaren Wahlström försökte ignorera. En av ungarna som var med, Kent, flinade, en mager 13-åring. Han levde väl på en frukost av småfranska med margarin, doppade i choklad. En unge till satt där bland gubbarna, Olle, vars förtidspensionerade farsa också var med och spelade poker ibland. Olle var duktig i tennis, och för övrigt med bollen inne på Vallen, också. Ett fruntimmer hade sagt till Frid att han hade sexiga underarmar. Frid sträckte ut chaufförsramarna på armstöden. När Henry kom tillbaka slutade Frid beundra sig själv. Henry hade gjort ännu en vända till skrubben. Choklad-Zingon hade han inte släppt ifrån sig, utan kramade den i ena näven.
“Har du varit och vattnat guldfisken?” frågade Frid och höjde på ögonbrynen.
Henrys kinder var purpurröda. Han log saligt mot dem vid bordet. Kanske har han stoppat hyran för gangsterspelarnas bana i egen ficka, tänkte Frid, något namn hade inte blivit uppskrivet på abonnemangslistan, det hade han sett efter.
Karlarna som kommit i värsta sommarhettan för att spela tennis om pengar var inte några kunniga spelare. De hade hemmagjorda slag, dåliga racketar, bollarna såg ut som skinnflådda pungkulor. En andraserve duttades över av den tjocke. Bollen droppade ner i rätt ruta, dock. Den brune hade flyttat sig fram till en position mitt i banan efter förstaserven. Tjockisen förblev orörlig. Den brune låtsades klippa till, men höll istället in slaget och lade bollen strax över nätet. Det var för sent för tjockisen, som istället gick och hämtade nya bollar vid staketet. Ryggen blänkte av svett. Tjockisen servade igen, sedan stod han still med racketen hängande längs låret. Hastigt fick han springa efter en boll ute på forehandssidan. Han hann, men bara för att få upp den till en luftpastej. Den brune stod redan beredd i mitten och väntade på att bollen skulle studsa som högst, sen klippte han till. Bollen tog nere i den tjockes backhandshörn, och slog in i stängslet vid pokerspelarna.
“Det är bra motion,” sa Georg och tände en färsk cigarill.
Vid nästa serve blev tjockisen lurad direkt med ännu en kort boll, strax över nätet. Bollen hade studsat flera gånger – tjockisen, som ändå försökte, gick ner på knä i det röda dammet.
Den atletiske lämnade domarstolen och gick över banan till klubbhuset och hämtade tre öl ur hinken i duschen. Han hade rullande axlar som en brottare. Pokerspelarna såg på musklerna, hans plattor till bröstmuskler. Den tjocke, som förlorat matchen och pengar, fick en öl räckt till sig.
En bil stannade utanför. Jisses, där kom ordföranden i föreningen in genom grinden, in under skölden med de korsade racketarna. Stor karl, en som var sin egen, iförd solglasögon, med bakåtkammat hår, rutig kavaj och uppknäppt skjorta i halsen.
Henry oroade sig: Om gubben vet att jag är förordnad som den extra vaktmästaren. Han beslöt snabbt att låtsats som att det regnade. Gubben kastade bara ett getöga på dem, liksom på de tre personligheterna ute på banan, medan han gick till anslagstavlan med ett papper i handen.
“Spel ut Djårtch”, sa Frid. Ett ruter ess kom från Georg.
“Djårtch har inte ätit en varm potatis sen han växte upp,” hördes det från Frid.
“Varför inte det då?”
“Han är så lång, så potatisen hinner kallna innan den kommit ner.”
Henry tog ännu en klunk Zingo och såg ordföranden gå tillbaka bilen. Jaha, de har alltid fullt upp de där, tänkte han.
Från A-plan hördes vatten strila från idrottsplatsens sprinklers ut över den täta gräsmattan, som hade fått vila och nu frodades inför fotbollspremiären.
“Wahlström ger,” sa Georg.
Frid mumlade något otydligt, reste sig upp, sträckte på kroppen och lyfte de bara underarmarna mot himlen. Henry reste sig också. Han gick bort mot klubbhusets baksida och skrubben.
Georg och de två ungarna hjälptes åt med att samla ihop korten åt Wahlström. Skulle Wahlström spilla ut leken i gruset, bryta några kort, få ner nåt mellan spjälorna i bordet? Eller slänga upp ett kort med framsidan? “Omgiv,” det hade de hört till leda. De två ungarna plockade snabbt åt sig varje enstaka löv Wahlström lyckades krångla fram och tittade genast på vad de fått. Frid avvaktade vidare öden, nu med armarna i kors, med ett öga mot tennisbanans drabanter. Georg flyttade cigarillen i munnen och gjorde som ungarna, plockade upp ett kort i taget och placerade dem långsamt efter ett system, från vänster till höger. Frid ville smyga upp korten med finess. Det var inte bara och sprida ut dem i handen som kodynga. Den extra spänningen med att upptäcka, avläsa färg, de små tecken kanterna gav, det var halva nöjet med kortspel. När äntligen alla kort blivit riktigt utdelade, lade Wahlström det som blivit kvar av leken på bordet. Köpkort fick de ta själva.
“Hjärter terter” sa Henry, som var tillbaka, och la ut en klöver sjua.
“Den här går inte av för hackor,” menade Georg och tog i med klöver ess.
Sent på kvällen spelade ungarna tennis, fastän det börjat skymma. Henry gick ensam och ostadigt mot utgången, men de lade inte märke till honom.
Det hade blivit bestämt att de skulle spela i två lag. Först singelspel, sen dubbel, och om det behövdes, två avslutande singlar. Precis som i Davis Cup, men inte så att de larvade sig med att vara Janne Lundqvist och Uffe Schmidt. Mörka moln tornade upp sig. Domarstolarnas långa skuggor försvann. Det blev tyst. Dörren till herrarnas omklädningsrum stod öppen. Flugor jagade varandra runt lampkupan. Löv prasslade och ett ljussken syntes på himlen och sedan hördes en knall. Ungarna fick skyndsamt börja plocka ihop bollarna, lägga dem i lådorna. De första stora dropparna slog ner som blaffor i det röda dammet. När de gett sig iväg var smattret från regnet det enda som hördes. Det droppade från lindarna framför omklädningshytterna. Baslinjerna blev täckta av vatten och sanden blev mörkt röd. Regnet trummade på en tom låda Slazenger. På trädgårdsmöblernas ojämna fernissa bildades små sjöar. I skottkärran flöt stora natursvampar i rödfärgat vatten. I en kvarglömd matlåda i herrarnas omklädningsrum hade makaroner blivit gröna och falukorvsskivor torra och spruckna. Läskedryckskylaren smällde till. Dörren till herrarnas var på vid gavel. Lampan var tänd, men ingen var där. Tunga droppar föll ur stängslens romboider. Grinden var inte stängd och ingen brydde sig. Det var den sista sommaren med tennis och poängpoker, gatan skulle breddas.
Tommy Andersson
