Jag är flitig radiolyssnare. Nästan alltid blir det Sveriges Radio och P1. När jag är ute med bilen har jag nästan alltid P1 påslaget. P2 ibland när det är jazzmusik.
På kvällarna när jag sitter i min ensamhet blir det en del gloende på TV. Nyhetssändningar, dokumentärer, naturfilmer, långfilmer och annat jag hittar i tablån.
Jag är nämligen så gammaldags att jag kollar tidningarnas tablåer för att gå in och lyssna eller titta på det som verkar intressant.
Och jag tittar och lyssnar när programmen sänds enligt tablåerna även om jag vet att man kan gå in och titta och lyssna “när som helst”.
“Tablå, av lat. Tabula (“bord”, “skiva”, “tavla”), kan vara en systematisk sammanställning av information. Tablå är även en försvenskning av det franska ordet tableau (tavla) och syftar då på en framställning i bildform eller del av skådespel”.
Tidningarnas tablåer över TV-programmen är utförliga, informativa och tydliga. Det är programrubriker i fetstil. Ibland även bilder. Aftonbladet, för att ta ett exempel, har dagligen ett helt uppslag, två sidor, där man presenterar dagens TV-utbud.
Tablån över radioprogrammen däremot är en finstilt och hopgyttrad löpande text som inte alls är inbjudande, beskrivande och förklarande jämfört med TV-tablån. Ja ni kan se och jämföra med bifogade bilder som är från just Aftonbladets TV- och radiotablå.
Det ser ut likadant i Eskilstuna-Kuriren. TV-programmen presenteras snyggt, prydligt och tydligt över två sidor. Radioprogrammen lika smått, gyttrigt och “oengagerat” som i Aftonbladet.
Det finns naturligtvis större problem här i världen än att klaga på hur TV- och radioprogram presenteras. För jag skulle tro att det ser ut så här i de flesta dagstidningarna.
Men ändå – Varför? Varför är det som sänds i radion så styvmoderligt behandlat jämfört med det som visas i TV?
Min griniga reaktion kan till viss del beror på att när jag växte upp fanns ingen TV. Man lyssnade på radio. Från början fanns bara en enda radiokanal.
Vad jag kommer ihåg från min barn- och ungdom är att jag lyssnade mycket på radioteater. Det var radioteater för barn och ungdomar med Mästerdetektiven Blomkvist och striden mellan den röda och den vita rosen.
Jag minns också när mer “seriös” radioteater presenterades. En dov gonggong ljöd – dong, dong, dong, och en mörk stämma förkunnade; “Radioteatern ger…..Svanesång av Anton Tjechov”
Lästips:
Dramaklassiker – alla avsnitt – Sveriges Radio (här kan ni gå in och lyssna och få några smakprov på hur det lär på den tiden då det begav sig)
Rolf Waltersson
