Något skaver. Allt fler känner det, även om det är svårt att sätta fingret på exakt vad. Det är som att vi alla är en del av ett maskineri som snurrar allt snabbare, men som ingen riktigt vet varför det snurrar. Vi jobbar större delen av våra vakna liv, ofta under press och stress, bara för att se frukten av vårt slit hamna i någon annans ficka. Vi kallar det frihet – men det är en frihet som för många känns som ett hån.
Vi har byggt ett samhälle där arbete inte längre handlar om att bidra till något meningsfullt, utan om att överleva. Där människor säljer sin tid, sin hälsa och ibland sin själ för att få ekonomin att gå ihop, medan ett litet fåtal samlar rikedomar utan att behöva röra ett finger. Det är ett modernt slaveri – inte med bojor och piska, men med anställningsavtal och marknadens nycker. Har vi verkligen utvecklats, eller har vi bara blivit bättre på att förtrycka varandra med nya medel?
Vi måste våga fråga oss: är det här ett sunt sätt att leva? Är det rimligt att människan, trots teknologiska och vetenskapliga framsteg, fortfarande lever i ett system som gör oss sjuka, stressade och ensamma? Vi har uppfunnit AI, vi skickar raketer till Mars – men vi har inte lyckats skapa ett samhälle där människor får må bra.
Fortsätter vi på den här vägen riskerar människan att reduceras till ett störningsmoment i ett system där effektivitet är allt. När AI och automatiserade system tar över produktionen – vad blir då människans plats? I ett samhälle där människovärde mäts i produktivitet, blir vi snabbt överflödiga. Den mest lönsamma tillväxten sker när maskiner arbetar dygnet runt utan att kräva lön, vila eller rättigheter. Vad händer med människan när vi inte längre behövs i ekonomins kugghjul?
Men priset vi betalar är större än så. Kkens logik – där pengar ska skapa mer pengar, inte genom arbete utan genom ägande – slukar våra liv, våra relationer och vår planet. Vi ser det i form av ökande psykisk ohälsa, skenande levnadskostnader och en ständig oro inför framtiden. Vi ser det också i klimatkrisens brutala verklighet: värmeböljor, torka, översvämningar, bränder. Och ändå fortsätter vi som om ingenting hänt, för tillväxten kräver det. Men oändlig tillväxt på en ändlig planet är en omöjlighet.
Och när girigheten tillåts styra obehindrat, uppstår en annan alltför välkänd konsekvens: krig. Historien visar gång på gång att konflikter ofta grundar sig i kampen om resurser, makt och ekonomisk dominans. Det som ofta förpackas som krig för ”frihet” eller ”säkerhet” har i själva verket girigheten som sin motor. Det gäller då. Det gäller nu.
Men mitt i allt detta finns också hopp. En ny generation växer fram – en generation som vägrar tro på mantrat att arbete är allt. De prioriterar hälsa, klimat, gemenskap, tid, frihet. De väljer bort ekorrhjulet och vågar föreställa sig ett annat liv. Och det utmanar hela systemet. Det skrämmer makten. För om tillräckligt många slutar spela spelet, faller det.
Jag tror inte längre på det här samhället. Jag tror att vi kan skapa något bättre. Ett samhälle där arbete handlar om att bidra, inte exploatera. Där människor har rätt till vila, kreativitet, gemenskap och ett meningsfullt liv. Ett samhälle där vi inte förstör framtiden för våra barn i jakten på nästa kvartalsrapport.
För att nå dit måste vi våga ifrågasätta det som framställs som normalt. Vi måste sluta acceptera att det här är det bästa vi kan åstadkomma. Människan är värd mer än ett liv som kugge i en vinstmaskin – och det är jorden också.
Kari Parman
Gnosjö
