Våren närmar sig med stormsteg. Fåglarna börjar kvittra sina hoppfulla vårsånger, skatorna reparerar sina bon och krokusen har tittat upp ur rabatten.
Då kan det vara dags att visa lite blandade bilder från den lilla världen som snart kommer att visa upp sig igen när det börjar grönska i naturen. Den värld vi har runtom oss, men som vi inte alltid ser om vi inte lägger oss ner i gräset och studerar noga.
En del av det fantastiska är också så litet att man måste ta makroobjektivet till hjälp för att fånga det på bild.
Att fotografera med makroobjektiv är på sätt och vis annorlunda jämfört med “vanlig” fotografering. Främst därför att med makroobjektivet får man kort skärpedjup. Det är alltså svårt att få skärpa på hela motivet när man ska ta närbilder på blommor, småkryp och annat intressant.
Men det kan man utnyttja på ett kreativt sätt genom att lägga skärpan på en intressant detalj i motivet för att låta bakgrund (ibland också förgrund) försvinna i ett suddigt töcken.
På så vid kan man framhäva en detalj som annars skulle försvinna i ett stort virrvarr av “störande” bakgrund.
Till exempel om man ligger på magen vid ett fält med vitsippor, kan man välja ut en enda av dessa vitsippor som man fokuserar på. Då hamnar alla andra vitsippor som ett suddigt hav i bakgrunden.
Man brukar lite skämtsamt säga: “Där skärpan tar slut – där tar konsten vid”.
Vad menas förresten med makroobjektiv?
På sätt och vis är makroobjektivet som ett förstoringsglas. De är konstruerade för att man ska “komma nära” motivet. Eller snarare sagt – för att man ska kunna få en förstorad bild jämfört med vad vårat öga kan uppfatta.
Kommer man för nära skrämmer man bort insekter och/eller skuggar motivet med objektivet.
Man säger att ett riktigt makroobjektiv har förstoringsgraden 1:1, vilket innebär att motivet blir lika stort på bild som i verkligheten. Till exempel en insekt som är någon centimeter stor kan fylla ut en stor del av bildytan.
Här följer en kavalkad av blandade makrobilder som jag har tagit under de de senaste åren.
Text och foto:
Rolf Waltersson
