Jag läser punkt 16 i regeringens 73-punktsprogram man gjort upp tillsammans med C och L. Där står att taket för rutavdrag tredubblas
, vilket betyder att taket höjs från nuvarande 25 000 kr per person och år till 75 000 per person och år.
Samtidigt drar jag mig till minnes en intervju med förre VD:n för Svenskt Näringsliv, Carola Lemne. För Dagens Nyheter berättade hon om sin barndom då familjen hade ett hembiträde från Thailand:
– Hon kunde krypa på knäna och servera och se ut som en drottning under tiden!
En annan överklassfigur som också nostalgiskt ser tillbaka är Patrik Engellau. I sin blogg Det goda samhället ser han tillbaka på den tid då det var en självklar sak att en normal medelklassfamilj hade ett antal tjänare med olika uppgifter i hemmet
.
Och han skriver vidare:
– De sista svenska hembiträdena försvann för över femtio år sedan. Vi har glömt hur man hade tjänare.
Moderaten Katarina Zytomierska berättar om problem med en barnflicka:
– Vår barnflicka har rymt. Hon är en enkel bondjänta från Polen. Jag är för snäll mot henne. Jag har skämt bort henne.
Det här är en unken människosyn, som liknar den som kolonialmakterna hade när man såg som sin fulla rätt att erövra andra länder, plundra deras naturtillgångar och ta människor som slavar och tjänstefolk. De är inte lika högt stående som vi, som är vita och civiliserade
, därför är vi i vår fulla rätt att behandla dem hur vi vill.
Historiskt sett hade man i förmögna hem en stab av tjänare. Det var husa, jungfru, köksa, hembiträde, gårdskarl, trädgårdsmästare, kusk, och så vidare.
I Populär historia
kan man läsa följande om några av de arbetsuppgifter som ingick:
– Kammarjungfrun skulle bistå husets härskarinna vid morgon- och kvällsbestyren med tvätt, hårkamning och påklädnad, och ansvarade även för fruns garderob och husets linneförråd…
– Kammartjänaren var kammarjungfruns manliga motsvarighet och ansvarade för att hjälpa herrn i huset med den personliga hygienen och garderoben. Han tog fram kläder som skulle användas för dagen och assisterade vid på- och avklädning. Kammartjänaren kunde också hjälpa betjänten att servera vid herrskapets middagar
– Betjänten rörde sig vanligtvis mellan matsalen, vinkällare och serveringsrummet. Han var ansvarig för allt dyrbart, som vin, silver och husets gäster. Kom det gäster ringde portvakten, om en sådan fanns anställd, till betjänten som visade in besöket till herrskapet i mottagningsrummet
En tjänares liv kunde vara hårt. Det var långa dagar och dålig lön. För vissa tjänster förväntades det även att tjänaren eller tjänarinnan var ogift.
För att tvinga fram bätrte arbetsförhållanden bildade 1904 fackföreningen Stockholms tjänarinneförening, som senare bytte namn till Stockholms hembiträdesförening. Föreningen som tog strid för rimliga arbetsvillkor för hembiträden och barnflickor.
15 november 1918 kallades hembiträden till möte i Stockholm: Föredrag av fru Kata Dalström
. Ämnet var: Hembiträdena och organisationen
.
1938 demonstrerade hembiträden för 8 timmars arbetsdag.
1944 fick vi en Hembiträdeslag som reglerade arbetstiden för hembiträden. Där stadgades bland annat att hembiträden hade rätt till fridagar:
Var tredje söndag eller annan allmänt kyrklig helgdag efter klockan 13.00.
En bestämd vardag varje vecka efter klockan 14.00.
Den 1 maj efter klockan 13.00.
Den sista större utåtriktade aktiviteten för Hembiträdesföreningen var i samband med folkomröstningen om pensionsfrågan, ATP, 1957.
Hembiträdesföreningen lades ner 1970, bland annat därför kvinnorna började övergå till andra arbeten och att antalet hembiträden sakta började minska.
Nu är vi i en tid då man, med hjälp av generösa skattesubventioner, kan anlita andra som tar han om sin egen skitiga byk. Har de inte råd att betala fullt ut för hjälp med städning och andra hushållsnära tjänster
utan skattesubvention?
Och vem städar hemma hos Rut när hon städar hos andra? Eller är det bara en bortskämd medelklass som har svårt att få livspusslet att gå ihop
?
Rolf Waltersson
