Jag utgår från ett svartvitt foto. Och om man inte tänker sig kopiera det utan vill nåt annat måste man frångå vad man har på fotot, samtidigt tränga in i något man är ute efter, bilden har en betydelse för den som målar, jag, det är personligt då det i det här fallet är vi, jag och min bror, på balkongen.
Det har gått 40 år sedan fotot togs och han är död sedan 30 år och fotot, det har upptagit mig under lång tid, till och från. Jag har gjort om det, varit i mörkrummet och kopierat om det flera gånger och sedan målat på fotot.
Balkongen hade betydelse för mig och min familj. Hela somrarna var mamma ute och solade där. Borta vid horisonten ligger Tunavallen som också betydde mycket för mig under uppväxten.
I och med att fotot är svartvitt får jag hitta (på) färgerna själv. Och då min känsla vill göra bilden så stark som möjligt driver jag färgerna till ytterligheter.
I och med det gör jag det svårare för mig; istället för att stryka en beigegul tegelfärg för hela husväggen balanserar jag t ex skarp gul färg mot grönt, försöker få en stor vit yta, som är skjortan, att fungera mot allt det andra, ändå hålla det så enkelt som möjligt, fast det är ett komplicerat bygge av färger och former. Luften mellan balkongerna är ett problem,vilken färg, vilka former, ytor, osv?
Det är spännande, det finns ingen mall eller mål, fotot är psykologiskt viktigt och det är det känslomässiga som jag är ute efter. Jag vill komma i kontakt med känslor jag förtryckt, komma i kontakt med mig själv, känna. Under målandet upplever jag eufori, trycker ut färgen direkt ur förpackningen, tjockt med färg, målar över gång på gång, etc. Spelar samma musik om och om igen, högt, jag går och äter nånstans och kommer tillbaka sätter på musiken igen och befinner mig snart i ett slags rus under eftermiddagen för att sedan trött gå hem när det mörknat – nästa dag pigg igen upptäcka att det varit ett rus dan innan, men ingen mer.
Det är dags att börja om igen. Nu är duken så tjock med färg att det blivit kullar och dalar på den som gör det omöjligt att måla mer på den, jag får ta och göra i ordning och börja på en ny duk.
Dagarna går, jag förkastar ännu en duk, men jag lär känna mitt motiv och till slut får jag till det, som man säger. Olika känslor av sorg och glädje har böljat inom mig. Jag spelar samma låt igen, högt, och ser länge på vad jag målat: Nu är den klar! Jag är både glad och ledsen, spelar låten om igen, gråter – kommer i kontakt med min känslor. Nu kan jag ställa undan den.
Tommy “Bimman” Andersson, bilder och text.
