Kari Parman:
Den ekonomiska välfärd vi i den rika delen av världen åtnjuter är inte enbart resultatet av innovation och hårt arbete. Den är till stora delar resultatet av systematisk exploatering av resurser, arbetskraft och samhällen i utsatta delar av världen. Genom historien har kolonialismens arv och nutida globala maktstrukturer säkerställt att rikedomen fortsätter att flöda mot nord, medan syd lämnas med förödelse och skuld. Men vad är det som gör att denna exploatering kan fortgå utan större motstånd?
En viktig, men ofta förbisedd del av detta system, är de internationella hjälporganisationerna. I den rika delen av världen är vi ofta stolta över vår förmåga att hjälpa de mest utsatta. Genom välgörenhetsgalor, donationer och hjälporganisationer uttrycker vi vår omtanke om världens fattiga och drabbade. Men bakom denna oegennyttiga fasad döljer sig en obekväm verklighet. Hjälporganisationer framställs ofta som hjältar i kampen mot fattigdom, svält och katastrofer. Men deras roll är mer komplex än så. Genom att tillhandahålla akut bistånd och utvecklingshjälp säkerställer de att de mest utsatta samhällena kan överleva – men precis så mycket att status quo kan bevaras. På ytan handlar det om humanitära insatser, men på en strukturell nivå bidrar hjälporganisationerna till att stabilisera ett globalt system som upprätthåller maktobalanser.
De stora biståndsprojekten finansieras ofta av stater och företag med starka geopolitiska och ekonomiska intressen. Hjälpinsatserna kan därmed fungera som ett verktyg för att säkerställa tillgång till resurser, marknader och politisk lojalitet i fattigare länder.
När ett land drabbas av svält eller konflikter, är det hjälporganisationerna som förhindrar fullständig kollaps och därigenom avvärjer uppror, migration och potentiella hot mot den globala ordningen. Istället för att rikta åtgärder mot de grundläggande orsakerna till fattigdom, orättvisa handelsavtal, skuldkriser och klimatförändringar orsakade av den rika världens utsläpp, erbjuder hjälporganisationer kortsiktiga lösningar som inte utmanar de strukturella problemen.
Genom att distribuera matpaket, bygga skolor eller gräva brunnar underlättar de för människor att överleva, men utan att ge dem verktyg för att bryta sig fria från förtryck och exploatering. Fattiga länders resurser, från mineraler och olja till billig arbetskraft, fortsätter att exporteras till förmånliga priser för västvärldens konsumtion. Hjälpinsatserna, finansierade av samma ekonomier som profiterar på exploateringen, framställs som ett uttryck för generositet och solidaritet, trots att de samtidigt göder det system som skapar behovet av hjälp från första början.
Hjälporganisationernas arbete fyller också en psykologisk funktion för oss i den rika delen av världen. Genom att donera pengar eller delta i insamlingar kan vi känna oss som goda, ansvarstagande medmänniskor, utan att behöva ifrågasätta vår egen roll i det globala orättvisesystemet. Vi köper oss fri från skuld och fortsätter leva i överflöd, medan andra betalar priset. De politiska eliterna och företagen som drar nytta av exploateringen ser också till att mediebilden av hjälporganisationer förstärker denna illusion. Istället för att diskutera de strukturella orsakerna till fattigdom, riktas fokus mot individuella berättelser om lidande och hjälp, vilket skapar ett berättelse där vi framstår som räddare, snarare än förövare.
Att förändra detta system kräver att vi inser och erkänner vår egen roll i det globala maktspelet. Det handlar om att ifrågasätta våra konsumtionsmönster, ställa krav på rättvisa handelsavtal och avskrivning av skulder, samt sätta press på våra regeringar att prioritera verklig global rättvisa framför ekonomiska intressen. Hjälporganisationer behöver också reformeras. Istället för att vara verktyg för att stabilisera en orättvis världsordning måste de bli en del av lösningen. Arbeta för att stärka lokala samhällen, utmana maktstrukturer och stödja rörelser som kämpar för självbestämmande och rättvisa. Den förändring som krävs är enorm, men den är nödvändig. För så länge vår rikedom bygger på andras fattigdom, kommer vi aldrig att kunna kalla vår värld rättvis.
Kari Parman
Gnosjö
