I frågan om hur militarismen och det militärindustriella komplexet ska bekämpas – och om hur en värld i fred ska kunna bli verklighet – råder inom vänstern stor oklarhet och förvirring.
Vi på eFOLKET menar att texten nedan, författad av vänsterpartisten Åke Eriksson, kan fungera som en viktig utgångspunkt för en nödvändig debatt. Både inför och på den stundande V-kongressen och brett inom vänstern och arbetarrörelsen.
Erikssons perspektiv är det klassiskt marxistiska. Endast genom en internationalistisk solidarisk kamp underifrån kan fredskampen bli framgångsrik, understryker han. Alla förment välmenande förslag om reformering av militarismen är uttryck för, i bästa fall, naivitet. På samma sätt är gullandet med just “det egna landets” militarism förödande för kampen – något som i ett slag förvandlar vänster till låtsasvänster och internationalistisk solidaritet till kryperi för överhetens vålds- och folkhatspolitik. Istället handlar det nu om att målmedvetet utveckla en principfast klasskamp på internationalistisk och pacifistisk grund.
eFOLKET
ledarredaktionen
INFÖR V-KONGRESSEN
Så här har Jonas Sjöstedt sagt om Vänsterpartiets försvarspolitik:
– Vi ska satsa våra resurser på ett modernt värnpliktsbaserat försvar som ger vår militära alliansfrihet trovärdighet och ställer upp en rimlig tröskel mot angrepp. Det ökar Sveriges säkerhet.
Ett värnpliktsförsvar är inte modernt. Det var därför det togs bort. De föråldrade, värnpliktsbaserade, massarméerna har ersatts av professionell hantering av högteknologiska vapensystem. Sverige gick delvis tillbaka till värnplikt eftersom man på frivillig väg inte fick det antal soldater man ville ha. Värnplikten garanterar inte demokratin och vi är kvar på USAs sida i stormakternas förödande tävlan om världsherravälde.
Jänkarna trycker på för att fler ska vara med i deras ständiga krig. Och de vill ha proffs.
Vad det gäller alliansfrihetens trovärdighet, så är det en politisk fråga, det handlar om vilka allianser man knyter och vilka man bryter. Här är det mest angeläget att få Sverige att skriva på FNs kärnvapenförbud och att Värdlandsavtalet med Nato bryts.
Hur är det då med den rimliga tröskeln? Höjden på den tröskeln bestäms av vad vi har runtomkring oss. Så länge tröskeln ska vara, som Sjöstedt säger, rimlig, måste den hållas hög nog i relation till den ständiga moderniseringen, den ständiga utvecklingen av vapentekniken.
Forskning, utveckling och tillverkning av krigsmateriel samordnas inom EU och med USA. Krigsindustrins profitjakt vägleder den svenska säkerhetspolitiken.
Det finns ingen svensk vapenindustri. Allt är internationella projekt och multinationella storbolag. Bofors är engelskt. Ett Jas-plan görs till hälften i USA. Så länge den vinsthungriga vapenindustrin är kvar kommer vi att dras in i nya krig. Krigsindustrin måste ställas om till fredlig produktion.
Säkerheten då? Det största hotet mot vår säkerhet, mot själva livet, är klimatkrisen. Militär stoppar inte klimatförändringarna, havsytans höjning kan inte bombas bort. Tvärtom är krigshandlingar och militära övningar en betydande del av miljöförstöringen.
Över hela världen är de demokratiska landvinningarna undergrävda och hotade. Välfärdsstaten rivs. Resurser flyttas till militär upprustning, ökad kontroll och övervakning, poliskårer som mer och mer liknar arméer. Så ser mönstret ut överallt.
En vänster som i det läget för en politik som är fastlåst i upprustning och vapenhandel har hamnat väldigt fel.
Förutom att bidra till imperialistiska äventyr lite varstans i världen så är det svenska försvaret inriktat på den militära kontrollen över vårt territorium. Ända sedan kalla kriget började i slutet av 1940-talet har planen varit att när ryssen anfaller ska vi vara starka nog att stå emot, i alla fall en vecka. Sedan kommer Nato till undsättning.
Det här betyder att de svenska militära försvarsansträngningarna garanterar en enda sak: om det smäller ska det smälla här. Det som blir kvar kanske är ett ryssfritt territorium men helt säkert ett territorium med få levande människor och fyllt av ruiner och likhögar.
Detta scenario gäller om ryssen kommer och tar oss. Det sker knappast på annat sätt än som en del av en mycket större konflikt. Mot det omedelbara hotet, klimatkrisen, förmår en militärapparat ingenting.
Avrustning är det enda realistiska målet. Vi måste redan i dag arbeta för att alla band till Nato bryts. Vi måste sätta stopp för all vapenexport, förstatliga vapenindustrin och ställa om till fredlig produktion.
Men ska vi inte försvara oss? Självklart ska vi försvara oss! Vi ska försvara oss med ett socialt försvar, ett demokratiskt organiserat ickevåldsförsvar. Vi ska försvara oss mot dem som hotar vår livsmiljö – försvara luften, vattnet, naturen. Våra demokratiska fri- och rättigheter ska försvaras. Rätten att tala fritt och bilda organisationer, våra fria val och allmänna rösträtt ska försvaras. Det här gäller i såväl fredstid som vid krig. Vi ska försvara oss oavsett varifrån hoten kommer.
En militär organisation kan aldrig vara demokratisk om den ska vara effektiv.
Ett ickevåldsförsvar, däremot, blir mer effektivt ju mer demokratiskt det är. Här kan alla delta – ung som gammal.
Vi ska strejka, bojkotta, vägra samarbeta. Vi ska göra varje sammankomst, varje idrotts-evenemang, varje konsert till en protest. Vi ska uppmana motståndarens soldater till att desertera och vi ska gömma och hjälpa dem som gör det. Vi ska använda icke-våldets alla hundratals metoder och vi ska komma på hundratals nya. Vi ska försvara oss – men vi ska inte döda.
Frågan om försvarspolitiken kan inte skiljas från frågan om regeringsmakten. För att duga som regeringsparti måste man ta hänsyn till många intressen. Bilisterna behöver sin bensin. Svensk industri behöver säkra exportmarknader. Utländska investerare behöver företagsvänliga villkor.
När det en gång i tiden pacifistiska miljöpartiet gick in i regeringssamarbete med socialdemokraterna måste de acceptera villkoren i försvarsfrågan. Och de villkoren dikteras av storfinansen, av vapenindustrin, av Europeiska Unionen och av Amerikas förenta stater.
Den nuvarande, av januariöverenskommelsen bundna, regeringen är ett praktexempel på hur förödande det är att ha “makten” för maktens skull. Något mer maktlöst än Löfven och hans socialdemokratiska parti får man leta länge efter.
Det socialdemokratiska folkhemmet var inte Per-Albins gåva till folket. Det skapades genom att en tät väv av organisationer och rörelser med tiden täckte hela samhället. Vanligt folk bestämde själva i fackföreningarna, Konsum, ABF, HSB, Folkets Hus och Folkets Park, ja listan är lång.
Det grekiska partiet Syriza väckte med sin valseger nytt hopp i hela den europeiska vänstern. För att få majoritet i parlamentet gick de i allians med ett nationalistiskt och militaristiskt litet högerparti. Det var kanske ett sätt att blockera en militärkupp likt den som drabbade Grekland 1967. Hur som helst var kravet i Syrizas så kallade Thessaloniki-program på att Grekland skulle lämna Nato därefter stendött.
I förslaget till nytt program för Vänsterpartiet finns ett mycket viktigt stycke: “I en globaliserad kapitalistisk värld kan sociala framsteg i ett land underlätta framsteg i kampen för rättvisa i andra länder. På samma sätt är ekonomiska reformer som utmanar kapitalets makt i ett enskilt land beroende av en internationell utveckling som går i samma riktning. Det är bara tillsammans över nationsgränserna som vi kan förändra hela världen.”
Grekerna lämnades ensamma av Europas arbetarrörelse. Ingen aktion gjordes för att lätta den så kallade Trojkans strypgrepp.
Men det var en sak till som fattades. Det byggdes aldrig upp organiserade former för att i bostadsområden och i byar, på arbetsplatser och skolor samlas till ett aktivt försvar för folkomröstningens tydliga Nej till utpressarna.
I stället för att mobiliseras till demokratisk självverksamhet blev greken kvar i tankegången att “bara jag röstar rätt så får mitt parti makt att ställa allt till rätta”.
Efter att kommunistpartiet ett tag hade samlat folk på torgen för att skrika ut sin besvikelse, sjönk grekerna ner i en hopplös trötthet.
Det internationalistiska perspektivet och insikten att den samhällsförändrande styrkan kommer ur demokratiska folkrörelser måste vara vägledande för hur Vänsterpartiet förhåller sig – även i den så kallade försvarsfrågan. Att vara med och bygga en stark fredsrörelse måste vara en uppgift för partiet.
De folkrörelser som vill förändra världen måste utgå från insikten att vi bara har en planet och att ingen människa är främling på den. Vi har den tillsammans eller inte alls. Vår chans att lyckas ligger i samverkan, den ligger i den internationella solidariteten.
Åke Eriksson
medlem i Vänsterpartiet, Svenska freds- och
skiljedomsföreningen
samt föreningen Socialistisk Politik
