eFOLKET återger nedan en diskuterande text som Paula Mulinari, medlem i Vänsterpartiet Malmö, publicerat på Facebook. Hennes inlägg har också varit publicerat i nättidningen Internationalen.
Utgångspunkten är V-ledningens beslut om att frånta riksdagsledamoten Lorena Delgado Varas alla politiska uppdrag.
*******
Paula Mulinari:
Att attacken sker mot Lorena inom högermedia, då fattar man varför och man kan leva med det, så funkar det. Men att attacken sen återskapas av det egna partiet är en helt annan sak, så otroligt mer allvarligt och sorgligt.
Allvarligt så klart för att man deltar i vad som i grunden är viljan att tysta folk som är aktiva inom Palestinarörelsen.
Sorgligt för att detta splittrar oss när vi behöver vara som mest enade.
Man väljer att vissa handlingskraft för att tillfredsställa högern, istället för att värna partiet när vår enighet behövs som mest, och när våra kamrater är som mest utsatta väljer man att delta i att göra dem än mer utsatta. Det är ovärdigt oss.
Vi ska alla som rörelse ta antisemitismen på allvar. Det gör vi genom att finnas i kampen som rörelse mot antisemitism i alla dess olika former, vi ska så klart reagera när folk lägger upp saker, säger saker som är antisemitiska, låta oss informeras, kritiseras.
Vi lär oss genom att röra oss, och att röra sig innebär alltid en risk, i och med att det inte är en PR-avdelning. Folk kommer att säga saker, därför är vi en rörelse som är öppen för kritik, öppen för debatt, vi fattar att vi inte är perfekta, att de motsättningar som finns i samhället också finns hos oss, men det löser man inte genom att hålla på och individualisera problemen som om de skulle försvinna för att den individen försvann.
Det bisarra nu är att det visade sig att det inte var detta som ledningen tyckte var allvarligt, utan att de kan se ett “mönster i beteenden” – folk kommer att utvisas ur landet med dessa argument …
Man har med andra ord velat att hon skulle ha lämnat tidigare och väntat på möjligheten, och använder anklagelsen om antisemitism som ursäkt. Det är lite som med Corbyn i England. Man vill inte ha henne – så därför väntar man tills andra hugger så man också kan göra det. Ovärdigt.
En kritik mot nyliberalismen, som vi själva formulerar, är ju att den individualiserar, du är arbetslös för du är sämst, du är bostadslös för att du inte gjorde strategiska val, du kan inte köpa mat för du inte köper havregryn, etc … Som svar på det säger vi alltid att det inte är individen som är problemet utan systemet – det behöver ändras, vi förmår därmed analysera samhället och dess krafter som försöker förlägga ansvaret på individen för vad som i grunden är systemets misslyckande. Men sen inom organisationen verkar det vara exakt samma logik.
Enskilda personer pekas ut som orsaken till dåliga valresultat, utan ett kollektivt ansvar eller analys för den delen. Ledningen verkar vara övertygad om att den gjorde allt rätt men att några enskilda personer gjorde fel. Nivån av förmåga till självkritik tycks vara – för att utrycka det milt – bristfällig. Eller nivån är denna: När saker går bra är det ledningens förtjänst, när de går dåligt – enskilda individers.
Vi såg det efter valet 2022, då de dåliga siffrorna ansågs bero på tre kamrater. Det är lite som med de arbetslösa, det är alltid deras fel, aldrig ledningens. Man kan inte leva på andras arbete när det passar en och sen slänga folk till vargarna när det inte passar. Så funkar inte en rörelse och så borde inte ett parti fungera.
Vi måste, som medlemmar, kunna veta att partiet är för oss, med oss, även när det blåser om oss. Vi måste kunna veta att vi har en ledning som inte splittrar utan enar oss, och vars uppgift inte är att tillfredsställa Ulf Kristersson, utan att bygga den rörelsen som 2026 får bort honom från makten, och göra mycket mer därtill under och efter det.
Avståndets politik som ledningen håller på med och som vi fick uppleva här i Malmö med Orwa, är i grunden avståndet från rörelsen. Man vill ha perfekta medlemmar som säger exakt det ledningen vill, men det är inte en rörelse utan en kommunikationsavdelning som vill reducera oss alla till valarbetare, för att det enda målet är att vi ska kunna sitta i en regering.
Men vi är mer än så, så mycket mer, och det måste en ledning kunna hantera utan att individualisera.
Jag är inte med i V för att valarbeta vart fjärde år, utan för att bygga den rörelse som jag tror är nödvändig för att förverkliga vad människor förtjänar, och där tror jag partiet spelar roll. Vi är en enastående organisation, vi ser det varje 1 maj, och varje dag där partiets medlemmar på tusen olika sätt försöker både förbättra människors vardagsliv samtidigt som de tar kampen mot det system som vi vet förgör oss. Vi finns här för rörelserna och vi tror att partiet är centralt i dem. Därför lägger vi vår tid och energi på det, för vi älskar det, och alla som finns i det, men den omsorgen måste ledningen visa sina medlemmar, den respekten måste man visa sina medlemmar, den respekten förtjänar Lorena mer än många andra.
Att man nu kräver att hon ska lämna sina uppdrag är därför inte i grunden något som berör bara henne, utan oss alla i partiet och även utanför, för det är en markering – mot alla oss som inspireras av Lorenas arbete, hennes djupa förankring i sitt område, i Palestinarörelsen, i den antirasistiska kampen, hennes enorma fotarbete.
Detta har aldrig handlat om Lorena som person, utan snarare om vad det är för parti vi ska ha, och vad vi ska ha det till, och den diskussionen måste man kunna ha utan att individualisera. Nu kommer man att säga att de som skriver och pratar öppet om detta skadar partiet, men de som tar beslutet är de som splittrar oss när vi behöver vara som mest eniga. Man kan inte förvänta sig tystnad där en av våra egna offras för att vi ska framstå som trovärdiga för Magdalena Andersson. Skriv under, för Lorena men i grunden för oss alla.
Paula Mulinari
