Det sägs lite skämtsamt att anledningen till att vi har två öron men bara en mun är att vi ska hålla truten och lyssna innan vi uttalar oss.
Dagen debattklimat är hårt och polariserat med tydliga gränser mellan rätt och fel. Får man inte medhåll beror det på att andra har fel – är okunniga.
Så kan det naturligtvis vara. Men hur ofta funderar man över om det kanske är jag som har fel – jag som är okunnig – och den andre som har rätt?
Dessutom är det så att man måste ha en tvärsäker åsikt om nästan allting. Även sådant man inte vet ett skvatt om.
Ta bara det här med covid-19-pandemin. Nu är helt plötsligt varenda kotte smittskyddsexpert som måste uttala sig tvärsäkert om allt som har med smittskydd att göra.
Jag läser ett ledarstick i Aftonbladet av Jonna Sima: “Vi bör ändå lyssna på gangsterrapparen Yasin”.
Det handlar om Yasin Byn, en 22-årig rappare från Rinkeby med ett kriminellt förflutet, som på kort tid blivit en av svensk hiphops största stjärnor.
“Mitt sätt att komma ifrån den här verkligheten är att skriva om den”, säger Yasin i en intervju i SVT Play
Då får SVT kritik för att man låter en brottsling (eller före detta brottsling?) komma till tals. På det svarar Jonna Sima:
“Det talas oftast OM de kriminella. Men det talas sällan MED dem. Vi kanske ska lyssna till Yasin därför att han har något viktigt att säga”.
Så ser debatten ut om till exempel kriminaliteten. Alla förfasar sin naturligtvis över alla hemskheter “i förorten” med knarkhandel, gängkrig, skjutningar, mord och annat.
Men det blir en förenklad debatt om onda och goda, där vissa tydligen är födda onda. Det finns inget utrymme för problematisering och eftertanke. Är verkligen en del födda onda? Eller händer det saker “under resans gång” som förvandlar små oskyldiga barn till de “monster” de utmålas som?
Och tvärtom – kan de “goda” under vissa omständigheter “förvandlas” till en hämndlysten, ond och skoningslös mobb?
Sedan blir det en tävling i vem som har de hårdaste nyporna när det gäller att bekämpa kriminaliteten. Hårdare straff! Lås in dem på vatten och bröd! Längre straff! Livstid ska vara livstid!
Det spelar ingen roll vad kriminologerna säger, att forskningen visar att “hårdare tag” inte har någon nämnvärd betydelse. Vore det så skulle det i logikens namn nästan inte finnas någon brottslighet i länder där man tar “hårdare tag” och även har dödsstraff. Där man kan dömas till 4 gånger livstid plus 15 år. Inte ens det tycks avskräcka.
Råkar man ens nämna “socioekonomiska förhållanden”, som utanförskap, trångboddhet, frånvaron av en pappa, misslyckad skolgång, arbetslöshet, fattigdom och så vidare – då får man kastat i ansiktet: “Jasså, du försvarar dem också”.
Debattklimatet tillåter inte problematisering. De är onda! Vi andra är goda! Så enkelt är det!
Jag ska erkänna att jag själv har ändrat åsikt i en del frågor.
Till exempel var jag tidigare motståndare till “sprutbyte”, alltså att landstinget tillhandahåller rena sprutor och kanyler. Det bara skulle “legitimera” knarkandet.
Nu förstår jag att narkomanen fortsätter att knarka även om sprutan är “begagnad”. Att tillhandahålla rena sprutor är enbart ett sätt att minska/förhindra risken för spridning av gulsot och andra sjukdomar.
Det finns säker många andra frågor där jag svängt, eller i alla fall inte är lika tvärsäker längre. Men å andra sidan finns det frågor där jag tidigare varit osäker, men numera blivit tvärsäker i min övertygelse.
Eller som Tage Danielsson sa:
“Utan tvivel är man inte klok”
Rolf Waltersson
