Igår spikades det så kallade “märket”, avtalet mellan industrins arbetskraftsköpare och fackförbund. Det blev ett tvåårsavtal innebärande att lönerna genomsnittligt skall höjas med 4,1 procent i år och 3,3 nästa.
Överenskommelsen för det andra året är inte uppsägningsbar. Och för innevarande år görs ingen satsning på de lågavlönade. Dessutom är den modesta satsning som ska göras 2024 så konstruerad att det finns inga garantier för att den kommer just de lågavlönade till godo. Lokala uppgörelser kommer då att avgöra hur “låglönepotten” – baserad på förekomsten av lågavlönade inom företaget – fördelas.
På arbetskraftsköparnas sida har överenskommelsen mottagits positivt. I deras kommentarer har det bland annat påpekats att avtalen i konkurrentländer, som till exempel Tyskland, förmodligen kommer att hamna på en högre nivå.
Dessutom står det ju klart att det slutna avtalet bäddar för en rejäl reallönesänkning och en omfördelning från arbete till kapital.
Och reallönesänkningen kan komma att bli omfattande. Om inflationen både det innevarande året och det nästkommande kommer att uppgå till exempelvis åtta procent blir prisstegringen sammantaget (1.08 x 1.08) inte mindre än 16,64 procent. Avtalet (1.041 x 1.033) ger en genomsnittlig nominell löneökning på 7,54 procent.
I medierna har kommentarerna bland annat gått ut på att facken tar “en stor risk” i och med att ingen idag vet hur hög inflationen blir 2024. Att avtal för 2023 kommer att innebära en rejäl reallönesänkning är alla överens om. Det sistnämnda tycks kommentatorerna se som ett “måste”, av någon anledning.
Men inom LO-kollektivet finns det ett förbund – Transport – som hittills vägrat acceptera den låga nivån för 2023, som övriga förbunds ledningar nu nickat bifall till.
Utanför LO har vi också Hamnarbetarförbundet, som inte alls ser det som självklart att arbetarklassen skall med reallönesänkningar acceptera att den samlade kapitalistklassens inkomster ökar ytterligare.
Även inom de “medgörliga” förbunden har lokala protester förekommit. Till exempel har i Metalls avdelning i Kiruna höjts krav på 20 procents löneökning för 2023.
Ett problem är förstås att de förbundsledningar som nu godkänt lönesänkningsavtalet uppbär inkomster som ligger långt över den genomsnittliga medlemmens. För att inte tala om de medlemmar som hoppats på en särskild låglönesatsning.
Situationen som nu råder aktualiserar, på grund av de kraftigt ökande klyftorna och de akut nödvändiga klimat- och miljösatsningarna, kravet på en maximiinkomst. Genom en effektiv progressiv inkomstbeskattning skulle den disponibla nettoinkomsten för alla individer kunna maximeras till exempel till den dubbla medianinkomsten för heltidsarbetande.
Det nyss slutna lönesänkningsavtalet aktualiserar också ett återinförande av allmänna medlemsomröstningar för godkännande eller förkastande av på central nivå tillkomna uppgörelser. Uppgörelser som därmed blir preliminära tills dess medlemmarna sagt sitt.
På kort sikt kommer nog en våg av vilda strejker vara det enda realistiska sättet för Sveriges arbetarklass att rida spärr mot sjunkande realinkomster och ytterligare ökning av klyftorna i samhället.
För övrigt anser vi att militarismen och miljardrullningen till det militärindustriella komplexet måste bekämpas.
