Tidigare rapport om den stora solidaritetsmanifestationen Stockholm: Stockholm och Rom – Manifestationer igår för solidaritet med det plågade palestinska folket– eFOLKET, 8 juni 2025.
Författare till reportaget nedan är Håkan Blomqvist. Fotografer: Peter Lindgren & Göran Samuelsson.
Artikeln är också publicerad i nättidningen Internationalen.
*******
Var de tio, tjugo eller till och med trettiotusen? Stockholms gator fylldes på pingstaftonen av Palestinademonstranter från hela landet mot folkmord. Kan den 7 juni bli till en vändpunkt i svensk politik?
Tusen och åter tusen, T-banestation Odenplan i Stockholm igenkorkad, plakat och fanor trängs i rulltrappan, enorma tätt sammanpackade folkmassor utanför. 10 000? ”Nej, det måste vara tjugotusen”, menade en kamrat när tåget efter avmarsch sträckte sig från Odenplan hela Sveavägen till Sergelfontänen på väg till Gustav Adolfs torg. ”30 000”, menade någon annan.
“Hela Sverige är här, alla landskap”, försökte initiativtagaren Nova från Palestina-gruppen i Karlstad överrösta talkörerna när hon hälsade solidaritetsaktivister från stad efter stad efter välkomna. Medan en annan Nova, en betydligt yngre flicka med ansvar för barnblocket, förklarade upplägget med en vuxenfri avdelning där ”Föräldrar för eldupphör” gick nära.
Mattias Gardell, presenterad som “professor från Uppsala”, talade från samma lastbilsflak om innebörden av “ett folkmord som vi alla är inbjudna att bevittna”, ja folkmord brukar ju begås mer eller mindre i hemlighet, men denna gång “lajvstreamat inför öppen ridå”. Efter detta kommer ingenting att bli som förut! Till folkmordet kommer, fortsatte Gardell, den avsiktliga och öppna förstörelsen av uråldrig kultur, Gazas hamn från långt före vår tidräkning bombad till grus, liksom en av världens äldsta kristna kyrkor och flera moskéer. “Detta måste stoppas nu”, manade Gardell med tillägget inför jubel från tusentals röster, ”ja Sveriges regering bör verka för en militär intervention från FN för att stoppa folkmordet.”
“Det är ett stort ansvar att vara människa i en värld där orättvisorna är så påtagliga”, sa Lorena Delgado Varas (medlem i V men utestängd från riksdagsgruppen) från ett bilflak i andra änden av den väldiga folkmassan. “Där tystnaden ofta är bekvämare än sanningen men ni som inte valt att vända bort blicken, ni som har valt att se det palestinska folkets lidande, ni som har valt att ta ställning, för det vill jag tacka och välkomna er varmt och innerligt”.
Musikduon Medina fick Odenplan att koka och dåna med i refränger. Anförda av MC Riders för Palestina, välde folkmassorna ner mot stan under slagord som “Palestinas barn är också mina”, “Länge leve Palestina”, “We are all palestinians” och mängder av variationer i talkörer, på plakat och banderoller.
Här tågade ärrade vänsteraktivister med unga från “orten”, judar för fred med muslimer och palestinier, pensionärer och barnfamiljer i en sällan skådad massmanifestation för en radikal förändring av svensk politik bort från varje medskyldighet till folkmord och för stopp; för vapenhandel med Israel, för EU:s associationsavtal och regeringens vägran att ge svenskt bistånd till FN:s flyktingorgan UNRWA.
Att den 7 juni möjligen markerar en vändning i svensk opinion och politik markeras kanske inte bara av massdemonstrationen utan också av skandalen kring Sveriges biståndsminister Benjamin Dousas ministerstyre mot Sidas stöd till flyktingorganet UNRWA. Att endast Sverige och USA vidhåller bojkotten av UNRWA efter skriftligt direktiv från Dousa har både lett till KU-anmälan (från V) och avgångskrav (från MP). Och just den 7 juni skriver Sveriges rikslikare Dagens Nyheter på signerad ledarplats att det kan handla om folkmord i Palestina, att EU bör säga upp handelsavtalet med Israel och avbryta det militära samarbetet (åtminstone tillfälligt). Men förstås utan att dagen efter ens nämna en av de största opinionsyttringarna mot Israels folkmord som genomförts i Sverige.
Men kanske fick vi på pingstaftonen, i brandlukt och sotflagor från den brinnande Konstakademin, uppleva en av dessa vändpunkter när människor efteråt har svårt att förstå samhällets tidigare orientering. Fram till 1943 stod en stor del av Sveriges elit på Nazitysklands sida, menade Mattias Gardell. Men efter 1945 fanns nästan inte längre någon som menade sig ha haft den uppfattningen.
Den ensamme motdemonstranten med Israels statsflagga i hörnet av Sveavägen-Kungsgatan utanför Teslas show room hade nog egentligen inte behövt sitt polisbeskydd, när massorna i tusentals tågade förbi utan att ägna honom annat än en busvissling.
