Natten mot måndag 2 november blev jag sittande framför ett program i TV4 som heter “Trump och komikerna – humorkriget”.
Det är en svenskproducerad dokumentär som handlar om Donald Trump och hur han tagit udden av komikerna genom alla sina tweets, kränkande uttalanden om motståndare, och även sina “medarbetare” i Vita huset. Ja hela hans otrevliga och buffliga sätt att vara.
Det är en dokumentärfilm där Folke Rydén och Anders S Nilsson skildrar humorkriget mellan komikerna och presidenten.
Hur ska man som komiker ta sig an “fallet Trump”? Hur skämtar man om någon/något som i sig själv är ett stort skämt?
Hur driver man med en narcissist och psykopat utan att det blir lyteskomik?
Trump är ju på sätt och vis en komiker som är minst lika rolig som de flesta komikerna. Ofta räcker det med att återge det han säger och skriver för att folk ska skratta på sig.
Därför är det så svårt som komiker att göra vass och välriktad satir. Det är som att hälla vatten på en gås. Varje gång Trump avslöjas med korkade uttalanden, självgodhet och fake news, tycks hans kärnväljare bara bli fler och ännu mer säkra på att Trump är den rätte, sänd av Gud att frälsa världen.
Anders S Nilsson menar att Trump numera representerar något som tidigare var förbehållet komikerna – att slå mot det politiskt korrekta. Nu när det är Trump som slår mot det politiskt korrekta blir komikerna svarslösa och villrådiga. Nu är det Trump som slår mot etablissemanget samtidigt som han själv är en svinrik produkt av detta etablissemang.
Det är som att fånga en hal och slipprig ål.
HUR ska man “ta sig an” Trump för att det ska ha någon effekt? Hur ska humorn och satiren formuleras för att även Trumpanhängarna ska lyssna?
Man måste ta Trumps anhängare på allvar. Man når inget med att påstå eller antyda att de som gillar Trump också är idioter – även om man tycker de är det.
Ungefär hälften av väljarna kommer att rösta på Trump. Är det så enkelt att det beror på att de också är idioter?
Trump förlöjligar Joe Biden gör fula grimaser och kallar honom “Sleepy Joe”. Folk skrattar och tycker det är roligt. Och de som inte skrattar tvingas bistert konstatera att det är den nivån den politiska debatten nu ligger på inför presidentvalet.
Andra han ogillar, även bland de egna, skåpar har ut som “dumma i huvet” och liknande genmälen. Han skäller ut och förlöjligar kritiska journalister inför öppen ridå vid presskonferenser.
Nordkoreas ledare Kim Jong-un blir “Little rocket man”. Trump och Kim Jong-un försöker övertrumfa varandra om vem som är mest potent – vem som har “den största avtryckarknappen” till atombomben.
Om detta är roligt är det en livsfarlig humor.
Tänk om Annie Lööf i en debatt skulle hånas av Ulf Kristersson för sin småländska dialekt, och hon svarar:
– Jag blij josenjasande näj du Ulf Kjistejsson angjipej mej föj att jag inte kan säga J. Föjjesten, du som äj så kojkad och kojt i jocken bojde hålla tjuten. Jävla modejatäckel!
Men i USA och för Donald Trum är den här typen av påhopp vardagsmat. Folk bara skakar på huvet – vilken galning. Och Trumps anhängare tycker bara det är roligt – och relevant.
– Det har blivit så att vi lyssnar på komikerna efter visdomsord och skrattar åt politikerna, när det egentligen borde vara tvärtom. Trump är det främsta exemplet på det, säger Folke Rydén och tillägger.
– Numera säger jag att humor är allvarliga saker.
Det är inte lätt att vara komiker och satiriker i en värld där sanning blivit lögn, och där lögn blivit sanning.
Kännetecken för god satir är att den slår uppåt – inte neråt. Det är makten som ska förlöjligas på ett elegant och träffsäkert sätt med hjälp av humor.
PS. Kvällen därpå, 2 november, såg jag ett annat program i TV4: “Trump den allsmäktige”. Där visades ett religiöst väckelsemöte där Donald Trump deltog. Man utövade handpåläggning på presidenten. Prästen bad en bön till Gud om hjälp så att Donald Trump skulle vinna presidentvalet.
Det var så absurt att man undrade om det var på riktigt. Eller om det var ett satirprogram.
Rolf Waltersson
